Jag vill verkligen inte att detta ska bli en gravidblogg, men just nu så är det svårt att motstå. Innehållet i denna blogg ska vara hur det kan vara i livet som Lena, om mina tankar och ting. Men herregud jag är ju jättegravid! Allt kretsar ju helt plötsligt runt bebis. Magen vill hela tiden ha uppmärksamhet, alla dessa sparkar och killningar, magknip, gasbildningar och allt som jag bonkar in i. Ja jiiiisess va magen börjar bli i vägen. Men jag vill att allt ska vara som det alltid varit. Det är svårt, jag har nu förstått det. Allt handlar om min mage och vad som växer där inne. Nu kan jag inte längre skylla på ”alla andra” för även jag börjar få fokus på bebis. Men jag ska göra mitt bästa för att inte snöa in på min graviditet för mycket, finns ju inget värre än människor som ÄR sin graviditet ;) Haha!

Nu är i alla fall de största köpen gjorda och jag kan meddela er läsare följande: att skaffa barn ÄR verkligen INTE billigt! Visst finns det billigare alternativ, det finns det alltid i livet. Men jag och sambon är inga euroshoper/myrorna lovers. Vi vill båda ha riktiga och nya ting. Jag önska att vi hade köpt lite saker på blocket, tänk va pengar vi hade kunnat spara. Men vi försökte, var faktiskt och tittade på vagnar, men det fanns alltid något litet ”fel” på grejerna. Jaa jag blev petig, vill liksom att bebis ska få det bästa. Vårt resonemang blev åxå, att vi förmodligen ska ha fler barn så vi unnar oss nya saker denna gång.

Så nu sitter vi här 2mån innan bf, 10 000kr fattigare och väntar. Nee då, inte riktigt allt är införskaffat, men skötbordet och spjälsängen är uppmonterade och på plats, samt bilbarnstolen och liggdel till vagnen står klara för användning. Bara bebis som fattas! :) Också finns det de som nu läser och tänker: - Men herreguud hur vågar de? -Tänk om det skulle hända något.
Jaa, tänk om det skulle ”hända något”, tänk om barnet dör i magen, eller påvägen ut, eller tänk om vi krockar påvägen hem och jag eller Christer dör. Nej, jag är så förbannat trött på att tänka negativt då det gäller graviditet och barnafödandet. Händer det något tragiskt så må så vara fallet. Jag tror inte att vi då kommer må sämre för att vi införskaffat och monterat upp våra saker. 

Over and out. 

Lilla du

Vem är du som jag bär runt på

ja vem är du som jag ömmar för så

För lite känslor har jag nu fått

även fast du fortfarande endast är ett litet knott

Jag kände första tydliga sparken idag

det var som om tiden stannade och i världen fanns bara du och jag

Men vem är du, lilla du?

Det enda svaret jag kan

är att vi älskar varann

Och att du är något som jag och din pappa bakat

ja du är resultatet på alla den kärlek vi skapat

LJ.201105
 

Så då har det hänt igen, en ensam sjuk människa med extreministiska åsikter har lyckats skapa världskaos. Denna gång hände det inte i Sverige, men ack så nära. Nu var det lilla grannlandet Norges tur att bli drabbad. Sorgen är stor. För oss som är bosatta i Värmland så är Oslo närmare oss (geografiskt) än Stockholm, så många av våra vänner och släktingar är bosatta i den Norska huvudstaden. Vi har nu äntligen lyckats få kontakt med alla och som tur är så kom de undan utan fysiska skador. Men usch sicken katastrof, ofattbart att en stad på några sekunder förvandlas till en krigszoon.                            

                       

Jag ser på de extrainsatta nyheterna på tv då det slår mig att satans vilken makt vi människor har. Alla, ja varje enskild individ råder makt över mänskligheten. Jag slår vad om att till och med lillajag skulle kunna med hjälp av internet och kodynga lyckats få ihop en bomb. Jaa i stort sett så kan vem som helst skapa en liknande tragedi. Usch vad liten jag känner mig på jorden en dag som denna!  

Over and out.

Ja men detta med att vara gravido hörrni är ju stundtals ingen lek alltså...
Följande inlägg kan eventuellt vara lite för intimt för att läggas ut på en offentlig blogg, men äh va faan det bjuder jag på. Bättre att ni får höra det av mig än någon annan...

Efter en hel dags grejande i trädgården med både foglossning och ryggont, så va det en mycket sliten Lena som lade huvudet på kudden för att få sin skönhetssömn. Jag svor lite åt bebben som givetvis ville ha sin beskärda del av uppmärksamheten då jag låg där och bara ville sova. Några sammandragningar kom och gick mellan sparkarna och jag började känna mig lite småkönstig i kroppen. Aaa jag är nog lite bajsnödig!
Efter att ha suttit på vår vita klosett i närmare en timma så började både jag och sambon bli oroliga. Magen fortsatte att krämpa, men bajset behagade inte att komma. Jag började få panik och bli illamående. Strax efter att jag klunkat i mig en (somvanligt mycket äcklig) Samarin, står jag på alla fyra vid porslinsringen och en kaskad av leverpajsmörgås kommer ur mig.

Men tydligen så var det inte det enda som passade på att tömmas ur systemet. En liten kissdroppe nådde tyget i trosan. -Jeje, inte hela världen, hann jag tänka innan det var dags för nästa orala tömning och nästa och nästa. Och vid varje gång som jag kräktes kom det bara mer och mer kiss och tillslut var det ett faktum, jag kan inte längre hålla tätt!
Då brast det!
– Nej nu orkar jag inte längre vara gravid!! - Ska det behöva vara så här, så tänker inte jag vara med längre, nu ta-mig-faaan räcker det!! - Nu kissar jag ju ner mig åxå!!

Då hörs en liten svag fnittring inifrån sovrummet, jaa han låg bergis med kudden för ansiktet och gjorde allt i sin makt för att det inte skulle höras. Jaa ni vet, i en situation då man absolut inte får skratta åsså bara bubblar det ut. Men trotts fnittringarna och trotts att jag själv såg humorn i allt så orkade jag inte skratta. Tårarna bara sprutade ur ögonen, likt en väldigt ledsen lilleskutt. Ja jag verkligen stortjöt mellan ulkningarna!!

Men då kom han min kärlek och försökte så gott det går att hjälpa en trött, kräkande, gravid, nerkissad, kvinna i nöd. Han hjälpte mig upp i badkaret så att jag fick duscha, hämtade handduk, lyssnade på mig, hämtade vatten, jaa helt enkelt fanns där. Tryggt! Men för första gången i mitt liv skämdes jag inför honom, usch var förnedrande allt var. Jag blev så liten och hjälplös. Min värsta mardröm var ett faktum, att släppa kontrollen och låta något/någon annan styra. Men vi tog oss igenom det åxå och värre kommer det att bli.

Så ja, jag har kissat ner mig! Jo visst så kan det gå, 30år och kiss i brallan, inte så jävla rockigt! Så här kan det vara, ja så här kan det gå, i livet som Lena.

Over and out.

Kalla mig gärna avundsjuk, svartsjuk och missunnsam... för det är precis det jag är nu. Men om en stund är det över.
Det skulle ju inte bli så här, han var ju inte sån. Men där stod jag nu ensam i min graviditet. Det blev fest och plötsligt var vi inte längre 2. Jag vet inte hur jag ska göra för att fixa denna utmaning, dessa känslor, jag vet inte vad som är rätt och fel. Jag vill inte begära, ställa krav, bli ledsen, ställa till med någon scen. Men usch vad jag önskar att jag hade mod nog att stänga av musiken och ställa mig upp på en stol och skrika; HÄR ÄR JAG, SNÄLLA SE MIG! JAG BÄR OMKRING PÅ DITT BARN! SÅ HUR KOMMER DET SIG ATT DU KAN LEVA PÅ SOM VANLIGT MEDANS JAG FÅR STÅ PÅ SIDAN AV?

För ja det var så jag kände då, likt ett fattigt fruset och ensamt barn som tittar in genom en Svenssonfamiljs vardagsrumsfönster på julafton. Stod jag och tittade med avund på min kärlek och mina vänner när de roar sig. Instängd i min kropp. Instängd i min kropp med ett barn som jag inte känner. Instängd i min kropp med ett barn som jag inte känner men som är lika mycket hans. Instängd i min kropp med ett barn som jag inte känner, som är lika mycket hans och som de flesta tycker att jag borde älska och ömma mer för. Var är det jämställda förhållandet? Jag var beredd på en omställning men inte ensam. Jag trodde liksom att vi både skulle få ett förändrat liv, tillsammans. Mitt liv stannar upp och hans fortskrider. För varför ska han behöva bli tråkig och nykter för att jag är gravid? Han måste ju passa på nu, det kanske är hans sista fylla. Stackarn! Jo men när fick jag min sista fylla? När fick jag chansen att passa på? Nee precis, orättvist är ordet! Han får frågor om hur det är på jobbet, jag får frågor om när bebisen anländer. Han får det berättat för sig vilken underbar känsla det är att få hålla i sitt barn första gången, jag får berättat för mig hur mycket jag kan spricka och att det gör jätteont att föda barn. No shiit Sherlock!

Jag har nu förstått att från och med den dagen man blir befruktad så är man en allmän beskådning och alla har rätt att få reda på allt om en. Samt att alla tar jätteförgivet att jag vill veta allt om dem och deras graviditet. Ja och detta är bara ett litet askplock av alla de intima, personliga frågor som jag fått. 
Hur mår du? - Jo det är bra. Själv? Personen som ställde frågan ser förvånad ut. Och jag tillägger. - Eller jaha, du menar i min graviditet?  Personen skiner upp och jag svarar att jo det är bra det också. då kommer följdfrågorna. - Har du inte mått ens lite illa, foglossning, hemoröjder...

Vet ni vad det bli för kön? Jaa en enligt barnmorskan så är det en flicka, men det är ju inte 100%. Vad vill ni att det ska bli då? Ett friskt barn! (För säg nu att jag önskade att det vore ett spec kön och så får vi det andra. Inte så kul för det barnet att hela sammhället vet om att dennes mamma önskade att hon vore en pojke eller tvärtom. Nee om jag nu mot all förmodan skulle hoppas på något kön, så håller jag väl det för mig själv.)

Har ni något namn? Jaa en lååång lista. Men något namn måste väl vara mer speciellt. Jaa vi har några som vi gillar mer än andra, men vi får se när hon/han kommer ut vad det är för fillur först innan vi bestämmer något. Joo men vad ska hon heta då? ------------------ (Men fatta, vi vill ha det för oss själva!)

Är du rädd för förlossningen? Jaa, är inte alla det? Men vad ska du ha för smärtlindring? Vet ej. Vi får se då vad som händer.

Hur ofta har ni sex? Ööö tjaa, det börjar bli lite osmidigt. Men kan ni inte köra andra ställningar då, så som..... Det gjorde jag och min man. (Men tack snälla för den informationen, nu kommer jag och tänka på er varje gång vi myser.) 

Är du lycklig? - Ja det klart, men jag svävar inte på moln, som vissa kan göra. Jag är ju lika lycklig nu som innan. Personen som ställde frågan ser chockad ut och frågar förvånat, Men vaddå? - Ja men jag känner ju inte varelsen här inne än. Vet ju inte ens hur hon/han ser ut. Klart att jag är glad att bli förälder, men jag är liksom inte riktigt där än. När jag säger detta så ser de oftast jätteledsna ut. Men så tilläger de och skiner upp: Men Christer är väl glad? Han gillar ju barn. Åsså är han ju så gulllig! - Jaa det klart att vi är båda är glada. (och jag är så kall och elak, bara för att jag står med fötterna på jorden)

Ja och det tas på min mage, men jag börjar vänja mig nu vid en liten klapp eller två och de flesta frågar faktiskt först om det är ok. Men sen så finns det extremfallen, usch! Jaa det är så bisarrt, det ska klämmas, pratas, klappas, smekas, killas, kladdas jaa praktiskt taget hånglas med min mage, min hud, min kropp. Usch! Det finns till och med de som ber om ursäkt undertiden de står och smeker mig.
– förlåt.  tycker du att det är jobbigt med alla som ska känna på magen
- jaa faktiskt.
– jaa men det är ju så mysigt! (åsså fortsätter människan att smeka mig)
Och dessa människor som berättar om sina hemskaste gravidupplevelser (de tar liksom förgivet att jag skulle vara intresserad) och den ena förlossningen är värre än den andra, tillslut verkar det som att det blir en tävling om vem som hade det värst. Och mitt ibland hudbristningar, dödsångest, kräkningar, blodförluster, ändtarmssprickningar, akuta kejsarsnitt, syrgas, panikångestattacker, krystvärkar, sugklocka, etc. Där står jag med min gravidmage och ler, med mitt bästa väluppfostrade leende, som sträckersig från örsnibb till örsnibb.

Givetvis finns det de som är snälla också, de flesta människorna är ju det som tur är. Tack till alla gulliga som påstår att jag endast fått mage, som tyckte att jag är lika fin nu som alltid. Tack till alla som frågar frågor om min graviditet för att de verkligen bryr sig och inte för att de är nyfikna. Tack till alla er som blir glada av att se mig, kramar mig för att jag är jag, inte för att jag är gravid. Tack till er som frågar var jag jobbar, var jag bor, hur det går med renoveringen etc. Tack snälla ni som låter mig får vara Lena, som förstår och accepterar att jag inte endast är min graviditet.

Jo har jag sagt att jag var på en rolig fest i lördags?
Over and out!

Om sommaren bjuder på tråkigt väder. Jaa då kan du passa på att rensa och göra dig av med en massa onödigt i hemmet. Har du ett garage så finns det garanterat något där du kan slänga eller sälja. Sortera saker i 4 olika högar; loppis, blocket, spara, tippen. 
Det går faktiskt att käna pengar på gammal skit. I söndags packade jag bilen med gammalt bröte och åkte till en bakluckeloppis och tjänade 2000kr, jaa helt otroligt. Större saker så som möbler rekomenderar jag att ni annonserar billigt på blocket. Organisera det som ni vill spara och släng bort allt som ni inte använder.
Återvinningsstationstider för er som bor i Karlstadsområdet!

Jag har aldrig någonsin tidigare i mitt 30åriga liv känt mig så sårbar som nu. Usch vilken obehaglig känsla. Tänk om jag skulle bli lämnad ensam nu, med tjockismagen. Eller ännu värre, tänk om han skulle vara med om en olycka, eller bli sjuk och försvinna på riktigt, föralltid. Nej usch och tvi, sicken ångest jag har för att bli lämnad. Aldrig någonsin har en person betytt så mycket för mig som han gör nu. Läskigt mycket. Är lite orolig för min egen person, jag vill inte bli beroende av någon annan. Jag vill vara självständig, fixa och dola med saker själv, känna att jag klarar av mitt liv ensam om jag nu skulle bli tvungen. Men sen den dagen då magen kom till så har jag blivit rädd, så otroligt rädd att bli ensam kvar. Jag skulle aldrig vilja gå igenom detta ensam.
Ensam är faan inte starkast! 
Over and out.