Jag har aldrig någonsin tidigare i mitt 30åriga liv känt mig så sårbar som nu. Usch vilken obehaglig känsla. Tänk om jag skulle bli lämnad ensam nu, med tjockismagen. Eller ännu värre, tänk om han skulle vara med om en olycka, eller bli sjuk och försvinna på riktigt, föralltid. Nej usch och tvi, sicken ångest jag har för att bli lämnad. Aldrig någonsin har en person betytt så mycket för mig som han gör nu. Läskigt mycket. Är lite orolig för min egen person, jag vill inte bli beroende av någon annan. Jag vill vara självständig, fixa och dola med saker själv, känna att jag klarar av mitt liv ensam om jag nu skulle bli tvungen. Men sen den dagen då magen kom till så har jag blivit rädd, så otroligt rädd att bli ensam kvar. Jag skulle aldrig vilja gå igenom detta ensam.
Ensam är faan inte starkast! 
Over and out.