Kalla mig gärna avundsjuk, svartsjuk och missunnsam... för det är precis det jag är nu. Men om en stund är det över.
Det skulle ju inte bli så här, han var ju inte sån. Men där stod jag nu ensam i min graviditet. Det blev fest och plötsligt var vi inte längre 2. Jag vet inte hur jag ska göra för att fixa denna utmaning, dessa känslor, jag vet inte vad som är rätt och fel. Jag vill inte begära, ställa krav, bli ledsen, ställa till med någon scen. Men usch vad jag önskar att jag hade mod nog att stänga av musiken och ställa mig upp på en stol och skrika; HÄR ÄR JAG, SNÄLLA SE MIG! JAG BÄR OMKRING PÅ DITT BARN! SÅ HUR KOMMER DET SIG ATT DU KAN LEVA PÅ SOM VANLIGT MEDANS JAG FÅR STÅ PÅ SIDAN AV?

För ja det var så jag kände då, likt ett fattigt fruset och ensamt barn som tittar in genom en Svenssonfamiljs vardagsrumsfönster på julafton. Stod jag och tittade med avund på min kärlek och mina vänner när de roar sig. Instängd i min kropp. Instängd i min kropp med ett barn som jag inte känner. Instängd i min kropp med ett barn som jag inte känner men som är lika mycket hans. Instängd i min kropp med ett barn som jag inte känner, som är lika mycket hans och som de flesta tycker att jag borde älska och ömma mer för. Var är det jämställda förhållandet? Jag var beredd på en omställning men inte ensam. Jag trodde liksom att vi både skulle få ett förändrat liv, tillsammans. Mitt liv stannar upp och hans fortskrider. För varför ska han behöva bli tråkig och nykter för att jag är gravid? Han måste ju passa på nu, det kanske är hans sista fylla. Stackarn! Jo men när fick jag min sista fylla? När fick jag chansen att passa på? Nee precis, orättvist är ordet! Han får frågor om hur det är på jobbet, jag får frågor om när bebisen anländer. Han får det berättat för sig vilken underbar känsla det är att få hålla i sitt barn första gången, jag får berättat för mig hur mycket jag kan spricka och att det gör jätteont att föda barn. No shiit Sherlock!

Jag har nu förstått att från och med den dagen man blir befruktad så är man en allmän beskådning och alla har rätt att få reda på allt om en. Samt att alla tar jätteförgivet att jag vill veta allt om dem och deras graviditet. Ja och detta är bara ett litet askplock av alla de intima, personliga frågor som jag fått. 
Hur mår du? - Jo det är bra. Själv? Personen som ställde frågan ser förvånad ut. Och jag tillägger. - Eller jaha, du menar i min graviditet?  Personen skiner upp och jag svarar att jo det är bra det också. då kommer följdfrågorna. - Har du inte mått ens lite illa, foglossning, hemoröjder...

Vet ni vad det bli för kön? Jaa en enligt barnmorskan så är det en flicka, men det är ju inte 100%. Vad vill ni att det ska bli då? Ett friskt barn! (För säg nu att jag önskade att det vore ett spec kön och så får vi det andra. Inte så kul för det barnet att hela sammhället vet om att dennes mamma önskade att hon vore en pojke eller tvärtom. Nee om jag nu mot all förmodan skulle hoppas på något kön, så håller jag väl det för mig själv.)

Har ni något namn? Jaa en lååång lista. Men något namn måste väl vara mer speciellt. Jaa vi har några som vi gillar mer än andra, men vi får se när hon/han kommer ut vad det är för fillur först innan vi bestämmer något. Joo men vad ska hon heta då? ------------------ (Men fatta, vi vill ha det för oss själva!)

Är du rädd för förlossningen? Jaa, är inte alla det? Men vad ska du ha för smärtlindring? Vet ej. Vi får se då vad som händer.

Hur ofta har ni sex? Ööö tjaa, det börjar bli lite osmidigt. Men kan ni inte köra andra ställningar då, så som..... Det gjorde jag och min man. (Men tack snälla för den informationen, nu kommer jag och tänka på er varje gång vi myser.) 

Är du lycklig? - Ja det klart, men jag svävar inte på moln, som vissa kan göra. Jag är ju lika lycklig nu som innan. Personen som ställde frågan ser chockad ut och frågar förvånat, Men vaddå? - Ja men jag känner ju inte varelsen här inne än. Vet ju inte ens hur hon/han ser ut. Klart att jag är glad att bli förälder, men jag är liksom inte riktigt där än. När jag säger detta så ser de oftast jätteledsna ut. Men så tilläger de och skiner upp: Men Christer är väl glad? Han gillar ju barn. Åsså är han ju så gulllig! - Jaa det klart att vi är båda är glada. (och jag är så kall och elak, bara för att jag står med fötterna på jorden)

Ja och det tas på min mage, men jag börjar vänja mig nu vid en liten klapp eller två och de flesta frågar faktiskt först om det är ok. Men sen så finns det extremfallen, usch! Jaa det är så bisarrt, det ska klämmas, pratas, klappas, smekas, killas, kladdas jaa praktiskt taget hånglas med min mage, min hud, min kropp. Usch! Det finns till och med de som ber om ursäkt undertiden de står och smeker mig.
– förlåt.  tycker du att det är jobbigt med alla som ska känna på magen
- jaa faktiskt.
– jaa men det är ju så mysigt! (åsså fortsätter människan att smeka mig)
Och dessa människor som berättar om sina hemskaste gravidupplevelser (de tar liksom förgivet att jag skulle vara intresserad) och den ena förlossningen är värre än den andra, tillslut verkar det som att det blir en tävling om vem som hade det värst. Och mitt ibland hudbristningar, dödsångest, kräkningar, blodförluster, ändtarmssprickningar, akuta kejsarsnitt, syrgas, panikångestattacker, krystvärkar, sugklocka, etc. Där står jag med min gravidmage och ler, med mitt bästa väluppfostrade leende, som sträckersig från örsnibb till örsnibb.

Givetvis finns det de som är snälla också, de flesta människorna är ju det som tur är. Tack till alla gulliga som påstår att jag endast fått mage, som tyckte att jag är lika fin nu som alltid. Tack till alla som frågar frågor om min graviditet för att de verkligen bryr sig och inte för att de är nyfikna. Tack till alla er som blir glada av att se mig, kramar mig för att jag är jag, inte för att jag är gravid. Tack till er som frågar var jag jobbar, var jag bor, hur det går med renoveringen etc. Tack snälla ni som låter mig får vara Lena, som förstår och accepterar att jag inte endast är min graviditet.

Jo har jag sagt att jag var på en rolig fest i lördags?
Over and out!