Tänk att det aldrig kan få vara helt bra. Jag ska verkligen inte klaga på mitt liv, jag som är så jävla superlycklig!! Men det går fort i hockey och det svänger fort i speedway. Det jag vill komma fram till är att jag just nu idag känner mig så jävla ensam och låååångt ifrån lycklig! Det var verkligen INTE så här jag hade tänkt ut mitt liv. Jag vill inte bo och sköta om ett hus ensam, speciellt inte ett hus på landet. Jaa jag vet att jag säkert kommer att vänja mig och att det BARA handlar om 4 dagar och 3 nätter i veckan, men jag vill inte. Jag vill inte vänja mig att leva själv på vardagarna och endas vara med han jag älskar på helgerna. När jag begav mig på denna flytta-till-hus-på-landet-resan var jag fullt medveten om att det skulle bli en utmaning. Utmaning fine! Men detta var jag inte beredd på.

Ja jag ska försöka att vara stark för hans skull. Han ska inte behöva må dåligt pga mig. Jag håller tillbaka tårarna så gott jag kan. I måndags morse sov jag räv, så att inte farvälet skulle bli så plågsamt. Inombords skriker jag: - snälla åk inte! Och jag vet, att han vet, hur jag känner. Men vi båda fejkar att allt är ok. men det är långt ifrån ok. Jag vill inte leva här i huset utan honom. Jag känner mig så jävla övergiven, allt blir så svajigt när han åker. Ångest! Ensamhetsångest, ångest för att jag måste be om hjälp, ångest för att jag lägger över mitt liv på andra. Jag hatar att inte kunna klara mig själv. Ångest för att allt känns så fel. Ångest för mörkret, ångest för att sova, ångest för att vara vaken, etc. Ååh jag vill ju egentligen verkligen inte klaga, jag lever min och hans dröm, men tyvärr just nu utan honom. Han min stora kärlek har bytts ut mot ett stort moln av ÅNGEST!!

Over and out.

En nygammal Sverigeutvandrad vän skrev till mig idag.
Hon berättade att hon äntligen träffat någon. Med en stor entusiasm frågade jag ut henne om hårfärg, ögonfärg, kroppsbyggnad, personlighet, yrke, nationalitet. Vad var denne för något? Var denne person från Turkiet eller var han/hon också invandrare? Frågorna bubblade, jaa ni vet som det brukar när en vän träffat någon.
En nygammal Sverigeutvandrad vän skrev till mig idag. Hon skrev till mig för att jag är jag.

Hon, min vän är äntligen kär.
Efter så många år i ensamhet har hon hittat någon att älska, dela sina intressen med. Hon berättade att de sprang på varandra en dag och det sa klick! Personen är en han och han är tydligen som hon, fast lite, lite, ja ytters lite längre. De båda har hittat någon som bryr sig, finns där, stöttar, tröstar och någon de kan skratta med.
Hon, min vän är äntligen kär, men i en man som inte heter Pär.

Hon har nu en man att sova bredvid, någon att krama och hångla med tills läpparna svider.
Personen hon blivit förälskad i har mörkt hår, de blåaste ögon jag tydligen någonsin kan tänka mig, 28år och en gentleman. Han jobbar som servitör, är supersprallig och kurd. Han är inte troende men han är född i en muslims familj.
Hon har nu en man att sova bredvid, någon att hångla med tills läpparna svider. Men hennes familj och vänner, ja de både lider och strider.

Hennes svenska vänners fördomar sårar henne och svartnar ner allt det fina.
Hon blev nästan chockad över att jag inte rabblade upp allt hemskt han (enligt fördomsfulla ögon) kan göra mot henne. Jag peppade henne med orden: - ”fortsätt att strida, för kärlekens skull”. Jag känner till flera Svenska ateister som beter sig som psykopatiska svin mot sina flickvänner. Så so what, vilken folkgrupp eller religion personen "tillhör".
Hennes svenska vänners fördomar sårar henne och svartnar ner allt det fina. Ja hennes närmsta gör hennes semestertripp i Sverige till en pina.

I framtiden vill han följa med till Sverige för att träffa hennes familj och vänner.
Hon försöker att få dem att förstå att han inte utnyttjar henne. Ja, det är han som betalar när de är på restaurang. Nej, han vill inte flytta till Sverige. Han trivs i Turkiet och har sin familj där. Nej han har ingen konstig kvinnosyn. Om de skaffar barn någon gång i framtiden så kommer han inte att kidnappa barnen, inte heller begå herdesmord.
I framtiden vill han följa med till Sverige för att träffa hennes familj och vänner. Ja han vill så gärna träffa och lära känna alla "trevliga" människor som hon känner.

Men hur kan hon säkert veta att han är snäll?
Min vän är kär, hon har hittat någon som henne. Underbart! Jag önskar att alla runt om henne kunde vara lycklig för hennes skull och framför allt, lita på hennes omdöme. Jo visst, självklart kan hon bli sårad. Hon är ju för-i-helvete kär. Alla som varit kära vet att man då löper extra stor risk att bli sårad.
Men hur kan hon säkert veta att han är snäll? Och inte som vissa svenska män som super, misshandlar sina kvinnor och ser på porr varje kväll.

Over & out! 

Haha, jag hittade ett 1år gammalt brev i flytten!

Hej grannar.
Jag har blivit anklagad 2 gånger för att inte plockat upp bajset efter min hund, vilket jag gjort båda gångerna. Det börjar bli väldigt ledsamt och jag känner mig iakttagen varje gång jag går ut med min hund. Jag har nu ringt och frågat hyresvärden vilka regler som gäller mig som hundägare. Jag har rätt till att rasta min hund på vilken allmän plats som helst, så länge jag plockar upp bajset och har min hund kopplad. Jag ska från och med idag hålla min hund i koppel och jag ska i möjlig mån försöka undvika ”eran” gräsplätt. Men så länge jag har min hund kopplad och plockar upp bajset så har jag lika mycket rätt till gräsplätten som alla andra hyresgäster. För vi är ju alla hyresgäster, alltså kan ingen av oss äga gräset.

Jag förstår er frustration med allt bajs som ligger. Men som jag sagt förut till 2 av er i huset; - jag kan inte ta ansvar för alla andra hundägare. Självklart utnyttjar jag skogen som rastplats, men jag kan omöjligen veta när min hund ska kissa eller bajsa. Jag tycker att det är vidrigt med allt hund- och kattbajs och fimpar som ligger överallt, men jag klandrar inte alla hund/kattägare och rökare för de.
/Lena

Detta är ingen problem längre. Nu har vi en alldeles egen gräsmatta, som Tilda kan bajsa precis hur mycket som helst på. Underbart!
Over and out!

Jaa jag måste bara skriva något så att ni vet att jag lever.
Jag lever men jag är trött. Trött men förbannat lycklig. Hej jag lever!
Over and out.

Har ni varit med om dessa dagar då allt blir fel? Tapetsera en vägg som inte är spacklad. Diska utan varmvatten. Försöka skruva kök som tre fulla karlar lämnade. Ja jag insåg ganska snabbt att allt detta var omöjligt. Men ååå så irriterande! Och stressad ja det är jag nu. Käken värker mer och mer för varje dag och axlarna har nu dragits upp, att de närsomhelst stöter i öronsnibbarna. Om jag gråter? SJÄLVKLART! Å vet ni vad, jag skäms inte längre. Det är faan min rätt som människa att få gråta. Det är något jag kan och jag är ta mig tusan jävligt bra på det. Gött!

                         I  morgon åker han min vän, den stora kärleken.
                                          
Over and out.

Jag är rädd för mörker. Ja jag är jätterädd, livrädd faktiskt! Det är en rädsla som följt mig hela livet.  Varför? Jaa ni det finns det säkert svar på. Enligt psykologiska teorier så är det mitt inre jag är rädd för. Stämmer. Mörkerrädsla kan även grunda sig i rädsla för det okända. Stämmer. Men vad hjälper det mig nu, att jag vet grundorsaken till rädslan? Just nu när rädslan är ett faktum och jag sitter här med underläppsdarr, så vill jag bara att det ska bli ljust igen. Jag vill kunna se vad som händer i min värld. Jag får panik om jag inte kan se vad som sker. Kontrollbehov? Ja kanske.

När jag ska sova så är nattlampa ett måste. Jag vill gärna ha en förvarning innan någon lampa släcks. Nattjobb är inte ett alternativ. Jag skulle aldrig gå in ensam i en byggnad utan ljus. Om ljuset släcks plötsligt och det blir mörkt utan förvarning är paniken ett faktum. Jag skriker, sen blir jag som paralyserad. Om jag varit med om något hemskt mörkerrelaterat i barndomen? Nej inte vad jag vet.

Men mörkerrädslan fungerar, ja jag blir bättre på att hantera de med tiden. Så länge mörkret inte kombineras med ensamheten. Ja jag erkänner, jag är även rädd för ensamheten. Men samtidigt som det är min stora fasa så är ensamheten mitt bränsle. Jag behöver få vara ensam. Ofta. Det är då jag får ner mina tankar på papper eller nja inte papper kanske men dator. Det är när jag är ensam som jag tömmer det gamla och fyller på med det nya.

Men när jag sitter här i min ensamhet med datorn i knät, när det nya är fullkomligt och orden är slut, så blir jag rädd. Då finns bara jag och mörkret. Det blir tyst eller nee helt tyst är det nog inte. Va vad det där? Fotsteg? Något som prasslade? Ett andetag? När jag är ensam så är det aldrig riktigt tyst. Jag både hör och ser i syne och det är SÅ satans jäv.. jobbigt!

over and out!

Livet rullar fort
Nu är det en vecka kvar till flytt
och kärlekens födelsedag
tur att köket nu är här 
Hjälp jag hinner inte med

Snön faller
Bilen slirar
Och Idolerna på tv är snart bara 3
Hjälp jag hinner inte med

Utvecklingsamtalen är färdiga
Luciasånger planeras
Och vikariatet är snart slut
Hjälp jag hinner inte med

För ett år sedan var jag uttråkad i mitt långsamma, tomma liv. Nu vill jag bara dra i handbromsen. För jag hinner verkligen inte med.
LJ. 201011

Tänker han lika mycket på det som hon?
På alla minnen, alla drömmar, ja allt som de har försakat.
På allt som var bra, allt det fina, ja på allt de hade skapat.

Tänker han lika mycket på det som hon?
På bröllopet, barnen och huset som aldrig blev av.
På ödet, att de aldrig skulle bli av med varandra, ja det var så hon sa.

Tänker han lika mycket på det som hon?
På alla nya drömmar och äventyr som väntar, utan varandra.
Att de båda måste gå vidare, säga adjö, och ägna sin tid åt de andra.

Tänker han lika mycket på det som var, så som hon?

LJ.201011

Jag njuter. Sittandes i soffan, med mitt morgonkaffe och ostsmörgås. I mitt knä ligger datorn och på tv´n i bakgrunden är det Malous von Sivers geniala morgonprogram ”efter tio”. Just nu intervjuas Cornelis Vreeswijks anhöriga. Jag skriver, lyssnar, dricker lite kaffe, skriver, tar ett bett på mackan, tittar på tv, skriver osv. Ja jag njuter. Underbara vardag! Jo jag gillar att vakna och åka till jobbet och träffa alla på jobbet, både stora och små. Men det är ändå denna morgon som är bäst. Jag njuter och jag är ensam. Nu är inte ensamheten läskig och jobbig. Nu är den välbehövlig, jag behöver denna stund. Det är nu jag samlar mig, pustar ut och förhoppningsvis byter energi. Men var går gränsen? När övergår ensamheten till något jobbigt, svart och ledsamt? Ja det kommer jag (vare sig jag vill eller inte) undersöka den närmsta tiden och vill ni så får ni vara med.

Over and out!

Hur kan förtröstan leva?
Omkring oss störtar allt,
och mer skall störta,
tills ingen sten är kvar
för att stödja vår fot.
Hur kan du ännu tro,
som inget har att tro på?
Hur kan förtröstan leva
så utan all rot?

Är den själv rot?
Är den själv fröet,
och växer själva världsträdet
fram ur den?
Då är vårt öde lagt
hos tystlåtna hjärtan.
För deras stillhets skull
kan det dagas igen.

För deras helhets skull
kan kaos blomma
av undrens makt -- som tiger
men vill bli trodd.
Allt kan slås sönder.
På nytt skall det läkas,
så länge den är levande,
vår innersta grodd.

Kom, allt som växer helt
och genomskinligt självklart,
till oss, vi som räknar
och är på vår vakt,
och lär oss, att den dagen
vi slutar räkna,
den är vårt livs fullbordan
och vår framtidsmakt!
     /Karin Boye

Ooo va jag gillar när han ryter till, när han är bestämd, inget mjäkande eller gullande, bara ett riktigt jävla manligt praktvrål.
Det var i natt som vi (ja jag och kärleken) vaknade av att Tilda stod och skällde på våningen under. Halvvaken smög jag mig ner för att undersöka saken. Då till min förvåning fick jag se att vi fått besök av en gullig liten mus under kylskåpet. Tilda delade inte direkt dessa gulligull känslor med mig, enligt henne så skulle den DÖ! Men efter en och två tillsägelser så gav hon med sig och följde med mig upp till sängen. Väl där så börjar hon tokflåsa och gick upp i varv, jag försökte med mina ömmande modershänder klappa och vyrsa. Funka sisodär, för tillslut spratt hon upp ur sängen och sprang ner igen. Men då ni, ja då satte styvpappi fart efter henne. Iklädd endast kalsonger och klapperdojor (träskor) svischade han likt en ung Batman ner för trappan. Nerifrån hördes endast ett djupt vråååååååååål. Och upp kom Tilda så snabbt så snabbt. Ja jag tror bannemejen att hon han upp innan vrålet stannat av. Sen så sov vi, hon, han och jag som stockar resten av natten. Underbart!

Over and out!

En påminnelse till både dig och mig.
Denna blogg är till för dig som gillar att sätta dig in i olika människors liv. Till dig som vill få olika tips inom bakning, hundliv, matlagning, livet, inredning, mm. Den är även till dig som bara ääälskar att gôtta dig i andras liv, jaa till dig som lever igenom andra. Den är också till för dig som läser, suckar och mumlar, - vem tror hon att hon är då. Men framför allt till dig min vän, som vill med njutning och intresse läsa om hur jag har det. Jaa denna blogg är till för alla sortens människor! Men det är helt frivilligt att läsa, det är inte mitt val att du väljer att läsa om mitt liv som Lena.

Innan jag började med detta bloggäventyr så funderade jag mycket på i vilket syfte jag skulle blogga. Det enda svaret jag kom fram till var att alla skulle få veta vem jag egentligen är. Men allt har tyvärr en baksida och jag är fortfarande osäker på om detta verkligen är rätt forum för mig. Ni som känner mig vet ju att jag är en väldigt öppen människa som gärna pratar högt och lågt om mig själv. Och en del av mig är väldigt rädd för vad andra ska tycka om mig. Men vi lever ju å andra sidan i ett land där man får tycka, så folk får väl hysa en åsikt om mig. För hey, man kan ju inte älska alla!

Vissa dagar är livet lite extra jobbigt och tungt, då är det så befriande att skriva av sig. Och kanske finns det någon därute som känner likadant som mig. Som jag kan ge en hjälpande hand på vägen. Vägen genom livet eller kanske bara till nästa hållplats. Huvudsaken är att jag får lämna ett avtryck. /Lena 2010-04-08

Over & out

Vackert, roligt, sorgligt, ensamt och tänkvärt! Är livet så här även för dig och mig? Man sliter, kämpar och bygger upp något, som man en vacker dag ska flyga förbi.
Over and out!

Jag sitter och tittar ut, känner mig harmonisk och lugn. Accepterande att hösten är här ser jag med beundrande ögon hur höstlöven faller i solskenet. Jag ser bilar som kör, människor i rörelse, någon med en hund en annan med en barnvagn och då och då svischar en cyklist förbi. Det är vackert!

Då blir jag plötsligt rädd. En tanke dök upp i huvudet och ångesten kom direkt. Jag skrämmer upp mig, hånar mig och på ett syniskt sätt, ställer mig frågan; hur ska jag kunna trivas på landet eftersom jag gillar detta? Vem tror jag att jag är, jag är ingen bontös, jag är en stadsråtta som gillar fart och fläkt. Allt blir svart och oron tar över min kropp, jag blir som förlamad. Allt som dyker upp i huvudet blir svart/grått, dimmigt och fult. Jag kämpar för att hålla andningen i normalt tempo, jag måste lugna mig. SLUTA skriker jag tillslut. Tilda tittar snopet upp på mig ifrån sin bädd. Jag skrattar till, hon ser ju för rolig ut när hon är nyvaken. Tankarna slits åt ett annat håll och jag tappar fokus. Plötsligt så slår det mig; bara för jag gillar stadslivet så innebär väl inte det att jag inte kan trivas på landet.  Måste allt vara så jävla svart eller vitt?!

Jag kommer att trivas i huset, eller jag vet att jag kommer att trivas, för jag gör ju det, trivs i huset alltså. Men jag vet också att jag kommer att sakna staden, alla människor i rörelse, det ständiga ljudet, ja allt det gör att jag inte känner mig så ensam. Men vet ni vad? Det är ok att känna saknad och det är ok att ångra sig, men det är faan inte ok att inte våga prova något nytt med rädsla för att misslyckas. Lägg det på minnet!

Nu är jag inte rädd längre. Jag tittar ut genom samma fönster som tidigare, känner mig harmonisk och lugn. Accepterande att hösten är här ser jag med beundrande ögon hur höstlöven faller i solskenet. Jag ser bilar som kör, människor i rörelse, någon med en hund en annan med en barnvagn och då och då svischar en cyklist förbi. Det är vackert och det finns kvar.

Over and out!

Sömnproblem, glömsk, munsår och svidande mage. Kan det va så, att jag nog är lite stressad ändå? Men jag ska inte klaga, neheeru! Jag lever mitt uppe i min dröm, så här ska det njutas fullt ut. Jag har länge drömt om att någon gång tillsammans med min käreste få renovera ett hus, vårt gemensamma hus, tillsammans. I ett liv utan tjafs, bråk och tårar.
Shitt, I living my dream and I like it! Ni vet precis lika väl som jag att jag har fler drömmar på lager, men jag tror att jag lärt mig att sakta ner. Jag känner faktiskt inget behov av att rusa igenom livet och skaffa en massa assosiarer som jag sen kanske inte har förmågan att ta hand om. Nej jag har bestämt mig för att uppfylla en dröm i taget. Jag vill liksom suga på drömkaramellerna lite extra länge denna gång. Och vet ni vad? Jag trivs. (förutom munsåret förstås, det får gärna försvinna)
Over and out.