... i alla fall hösten, ja den var hemsk.
2011 var ett jobbigt år, ett år fullt av motgångar, tester, ja det var prövningarnas år. Men självklart ändå det bästa året, då det hände sååå mycket annat åxå. Året då jag blev gravid och senare mamma till världens bästa och vackraste Nova. Det största i mitt liv.
Graviditeten var ”normal” (shitt va jag avskyr det ordet). Men jag mådde ok, fram tills september. Då hade jag ställt in mig på att bli mamma, men så blev det inte. Jag va så redo, väskan var packad, sängen på plats och alla hennes gulliga små kläder var tvättade. Jag och sambon hade gått igenom alla möjliga scenarier. Allt var planerat in i minsta lilla detalj. Allt man kan ha kontroll över hade jag nu. Kontrollen är viktig. Eftersom jag var medveten om att jag förmodligen skulle tappa den under förlossningen, var det extra viktigt med de små detaljerna. Jag hoppades och önskade varje dag att verkarna skulle sätta igång så att jag blev kvitt allt, men magen förblev kvar i extra 3 veckor. Bebis vägrade komma ut och jag bara grät. Hjärnspökena började ta över och förlossningsrädslan var nu ett faktum. Jag visste att jag skulle få gå över tiden, jag var förberedd på en, kanske två veckor. Men tre, nej det trodde jag inte var möjligt. Förvärkarna var vidriga och sömnen obefintlig. Sista veckan var vi på extra undersökningar och ultraljud på sjukhuset. Kanske dags att tillägga att jag har/hade sjukhusskräck!
ÄNTLIGEN! Jag grät av lycka när värkarna satte fart. Förlossningen var jobbig, den tog 20 timmar. Min kropp fortsatte att vara stönig in i det sista och ville inte öppna sig. Men hursom så kom sessan ut tillslut. Underbart! Men jag var mest glad över att det var över, att jag blivit mamma struntade jag faktiskt i just då. Nu var det hemska över, nu ville jag sova. Nene då skulle jag ta hand om ett barn. Jag grät, bönade och bad till barnmorskan att jag skulle få vila lite. Jag ville ha lite lugn och ro. Efter många om och men så gick hon med på att Christer likagärna kunde hålla henne. Tack!
Morgonen därpå vaknade vi, min lilla familj och jag upp på avd 11 av att en sköterska ville att jag skulle kissa. Det gick inte, hur mycket jag än försökte så kom det inget kiss. Jag fick kateter. Jaa det var lika hemskt som det låter. Jag fick alltså en påse på benet. Usch, denna perioden var jobbig. Plötsligt så var de överburna veckorna en fis i rymden. Men jag var stark (emellanåt) jag var tvungen, herregud jag hade ju blivit mamma.
Katetern satt kvar en vecka. Sen så skulle jag kissa och det gjorde jag. Sicken underbar känsla. Men, jag gjorde det inte tillräckligt bra. Efter att jag kissat så kunde kissdoktorn fortfarande tömma mig på kiss. Hade jag kunnat ta livet av mig då, så hade jag gjort det. Allt rasade! Men kissdoktorn var snäll, hon satte aldrig tillbaka katetern. Hon lärde mig istället att tappa mig själv. Ja ni läste rätt. I fem dagar á fyra gånger per dag, förde jag in ett långt litet plaströr in i urinröret och tappade mig själv på kiss. Jora så att eee!
Livet rullade på och vi kunde äntligen släppa allt som hade med sjukhus att göra. Amningen fungerade men Novas viktkurva böjde sig inte som den borde. Jag blev givetvis orolig att det var mig det var fel på. Bvc ville att jag skulle börja sträckamma. Så jag ammade varannan timme i en vecka, phu jag var helt slut. Vi började med tillägg och jag kände mig värdelös, som att jag hade misslyckats med den viktigaste mammauppgiften, att ge mat till mitt barn. Två gånger i veckan var jag på bvc för att väga henne och tillslut så var hon uppe på sin kurva. Sicken lycka!
Vi gick mot ljusare mysiga juletider. Så på Novas tvåmånaders dag den 13dec fick jag blindtarminflammation. Ni som är vän med mig på fb vet sicket helvete jag gick igenom. Jag låg på sjukhuset med dropp i två dagar innan jag blev opererad. Blindtarmen krånglade. Eftersom värken avtog och jag var feberfri så tvekade doktorerna att det verkligen var inflammation. Åsså lilla jag med sjukhusskräck, klaustrofobi, stick och nålrädd, panikångest. Ja herregud sicken pers! Men med mycket god personal och en ängel till sambo så går det mesta. Det värsta var på kvällen då jag skulle säga hejdå till Nova. Tårarna upphörde aldrig att rinna, hela kroppen skakade och jag kände mig så halv! Mycket hemskt hade jag varit med under en relativ kort period, men detta va det värsta. Det fick mig att känna total hjälplöshet och jag var otröstbar. Hursom så blev det operation och jag överlevde det åxå! Tänka sig, sicken tur!
Allt handlar om fokus, ja vad ska man fokusera på. Ska jag se tillbaka på min graviditets fina och bra sidor eller ska jag gräva och förstora upp det som var jobbigt. Detsamma är det med förlossningen. Jag har gjort ett aktivt val, jag har bestämt mig för att fokusera på de bitar under förlossningen som var bra. Det andra skräpet sorterar jag bort (försöker i alla fall). Redan nu så har allt det hemska bleknat. Minnet funkar så, det mins det man väljer att minnas och jag väljer det som var bra. Bearbeta sen gå vidare, ja det är min mellodi i livet :)
Så nu förstår ni att det har varit en jobbig höst. Men nu är det ett nytt år med nya möjligheter. Hoppas bara att detta året inte blir lika fullt av svåra prövningar. Men som optimisten säger: - inget ont som inte för något gott med sig! Jag har ju i alla fall kommit över min värsta sjukhusskräck.
Over and out
