2011 året from hell...

... i alla fall hösten, ja den var hemsk.

2011 var ett jobbigt år, ett år fullt av motgångar, tester, ja det var prövningarnas år. Men självklart ändå det bästa året, då det hände sååå mycket annat åxå. Året då jag blev gravid och senare mamma till världens bästa och vackraste Nova. Det största i mitt liv. 

Graviditeten var ”normal” (shitt va jag avskyr det ordet). Men jag mådde ok, fram tills september. Då hade jag ställt in mig på att bli mamma, men så blev det inte. Jag va så redo, väskan var packad, sängen på plats och alla hennes gulliga små kläder var tvättade. Jag och sambon hade gått igenom alla möjliga scenarier. Allt var planerat in i minsta lilla detalj. Allt man kan ha kontroll över hade jag nu. Kontrollen är viktig. Eftersom jag var medveten om att jag förmodligen skulle tappa den under förlossningen, var det extra viktigt med de små detaljerna. Jag hoppades och önskade varje dag att verkarna skulle sätta igång så att jag blev kvitt allt, men magen förblev kvar i extra 3 veckor. Bebis vägrade komma ut och jag bara grät. Hjärnspökena började ta över och förlossningsrädslan var nu ett faktum. Jag visste att jag skulle få gå över tiden, jag var förberedd på en, kanske två veckor. Men tre, nej det trodde jag inte var möjligt. Förvärkarna var vidriga och sömnen obefintlig. Sista veckan var vi på extra undersökningar och ultraljud på sjukhuset. Kanske dags att tillägga att jag har/hade sjukhusskräck!

ÄNTLIGEN! Jag grät av lycka när värkarna satte fart. Förlossningen var jobbig, den tog 20 timmar. Min kropp fortsatte att vara stönig in i det sista och ville inte öppna sig. Men hursom så kom sessan ut tillslut. Underbart! Men jag var mest glad över att det var över, att jag blivit mamma struntade jag faktiskt i just då. Nu var det hemska över, nu ville jag sova. Nene då skulle jag ta hand om ett barn. Jag grät, bönade och bad till barnmorskan att jag skulle få vila lite. Jag ville ha lite lugn och ro. Efter många om och men så gick hon med på att Christer likagärna kunde hålla henne. Tack!   

Morgonen därpå vaknade vi, min lilla familj och jag upp på avd 11 av att en sköterska ville att jag skulle kissa. Det gick inte, hur mycket jag än försökte så kom det inget kiss. Jag fick kateter. Jaa det var lika hemskt som det låter. Jag fick alltså en påse på benet. Usch, denna perioden var jobbig. Plötsligt så var de överburna veckorna en fis i rymden. Men jag var stark (emellanåt) jag var tvungen, herregud jag hade ju blivit mamma.

Katetern satt kvar en vecka. Sen så skulle jag kissa och det gjorde jag. Sicken underbar känsla. Men, jag gjorde det inte tillräckligt bra. Efter att jag kissat så kunde kissdoktorn fortfarande tömma mig på kiss. Hade jag kunnat ta livet av mig då, så hade jag gjort det. Allt rasade! Men kissdoktorn var snäll, hon satte aldrig tillbaka katetern. Hon lärde mig istället att tappa mig själv. Ja ni läste rätt. I fem dagar á fyra gånger per dag, förde jag in ett långt litet plaströr in i urinröret och tappade mig själv på kiss. Jora så att eee!

Livet rullade på och vi kunde äntligen släppa allt som hade med sjukhus att göra. Amningen fungerade men Novas viktkurva böjde sig inte som den borde. Jag blev givetvis orolig att det var mig det var fel på. Bvc ville att jag skulle börja sträckamma. Så jag ammade varannan timme i en vecka, phu jag var helt slut. Vi började med tillägg och jag kände mig värdelös, som att jag hade misslyckats med den viktigaste mammauppgiften, att ge mat till mitt barn. Två gånger i veckan var jag på bvc för att väga henne och tillslut så var hon uppe på sin kurva. Sicken lycka!

Vi gick mot ljusare mysiga juletider. Så på Novas tvåmånaders dag den 13dec fick jag blindtarminflammation.  Ni som är vän med mig på fb vet sicket helvete jag gick igenom. Jag låg på sjukhuset med dropp i två dagar innan jag blev opererad. Blindtarmen krånglade. Eftersom värken avtog och jag var feberfri så tvekade doktorerna att det verkligen var inflammation. Åsså lilla jag med sjukhusskräck, klaustrofobi, stick och nålrädd, panikångest. Ja herregud sicken pers! Men med mycket god personal och en ängel till sambo så går det mesta. Det värsta var på kvällen då jag skulle säga hejdå till Nova. Tårarna upphörde aldrig att rinna, hela kroppen skakade och jag kände mig så halv! Mycket hemskt hade jag varit med under en relativ kort period, men detta va det värsta. Det fick mig att känna total hjälplöshet och jag var otröstbar. Hursom så blev det operation och jag överlevde det åxå! Tänka sig, sicken tur!

Allt handlar om fokus, ja vad ska man fokusera på. Ska jag se tillbaka på min graviditets fina och bra sidor eller ska jag gräva och förstora upp det som var jobbigt. Detsamma är det med förlossningen. Jag har gjort ett aktivt val, jag har bestämt mig för att fokusera på de bitar under förlossningen som var bra. Det andra skräpet sorterar jag bort (försöker i alla fall). Redan nu så har allt det hemska bleknat. Minnet funkar så, det mins det man väljer att minnas och jag väljer det som var bra. Bearbeta sen gå vidare, ja det är min mellodi i livet :)

Så nu förstår ni att det har varit en jobbig höst. Men nu är det ett nytt år med nya möjligheter. Hoppas bara att detta året inte blir lika fullt av svåra prövningar. Men som optimisten säger: - inget ont som inte för något gott med sig! Jag har ju i alla fall kommit över min värsta sjukhusskräck.

Over and out

Permalink Gravid/bebis Kommentarer (1) Trackbacks ()

rätt/fel

Vem är jag att säga att du gör fel? Innebär det att så jag gör är rätt? Kan vi båda göra rätt? För det kan väl inte vara så att du gör rätt och jag fel, eller?
Ja jag tänker och tänker. Vänder mig in och ut för att inte bli sådan som många andra. Jag vill inte rätta och säga till min sambo hur han ska göra med sitt barn. Jag vill att han ska liksom jag, bara ska veta hur han ska göra. I början var vi båda helt gröna. Vi viste ingenting om henne. Vi hade ingen aning hur ofta hon ville äta och sova. Vi viste inte vad de olika lätena betydde och vi var lika osäkra båda två. Men nu så är det jag som är hemma och tillbringar dygnet runt med henne. Jag har liksom kört om honom och det gör ont. Jag har skapat en viss rutin och jag vet oftast varför hon skriker eller gnyr. Därför kan jag trösta henne mycket fortare än andra. Men jag vill inte att det ska vara så, att jag vet och kan bäst bara för att jag är mamma. Givetvis kan även han trösta, men inte lika snabbt och inte på samma sätt. Inte på ”rätt” sätt!
Såå trubbel in paradis? Haha, jaa lite, det måste jag faktiskt erkänna. För första gången på 2,5 år så är vi båda irriterade på varandra. Jaa och det är ömsesidigt! Småbarnstiden tär på ett förhållande, så är det.
Så ska jag bara acceptera att det är jag som är mamman och mamma är alltid bäst. Eller ska jag fortsätta att strida mot naturlagarna och fortsätta att jobba för ett jämställt förhållande?
Trött!

Over and out

Permalink Gravid/bebis Kommentarer (1) Trackbacks ()

I´m back!

Trodde jag ja, men nix sa Nova. Hon hatar verkligen att jag bloggar. Såfort jag försöker, så skriker hon. Verkar som att hennes mage är synkad med mitt skrivbehov. Grrrr....
Jeje, först trösta bebis sen blogga. Om jag inte måste amma, städa, tvätta, amma, diska, laga mat, amma, eller byta blöja. Bajsa och duscha skulle vara gött åxå! Suck!

1tim senare....
Jorå på den artonde dagen tittade min ”lilla” dotter ut. Så gudomligt vacker på små vita silkesdun fluffade hon ut ur min sköna kropp. Hon luktade nyplockade rosor, och solen lyste extra starkt just den dagen. Dagen då jag blev mamma! Dagen som var den allra lyckligaste i mitt liv.

Eeee noooooooot!
Förlossningen tog sissodär 20 timmar, hon föddes på natten och luktade aberkataber. Vacker? Nepp inte det heller! Hujjedamejjen! Och allt jag ville va att få sova. Men icke! För nu skulle jag vara lycklig och älska mitt barn så som bara mammor kan.
-Nepp, sa jag. Älska henne kan jag göra i morgon, nu ska jag sova. Så pappan fick bära bebis ett tag. Åå vet ni vad? Det funkade det me :)

Men nu så, ja nu är vi hemma och har det så bra. Nu luktar hon som oss och är så vacker. Vi har det bra, till och med toppen ibland! Ååh jaa, jag är fortfarande supernöjd över valet av pappa. Han slutar då aldrig att förvåna. Han är bara sådär superbäst!

Kanske kommer det mer detaljer angående förlossningen, kanske inte. Jag har liksom inte bestämt mig än. Allt måste få landa, jag måste få lite tid till bearbetning. Men det är svårt för bloggen är ju mitt bearbetningsplace liksom. Men en förlossning är ju ändå så intimt... Jeje, den som lever och följer mitt liv får se.
Over and out!

Permalink Gravid/bebis Kommentarer (1) Trackbacks ()

Äntligen...

En liten sammanfattning, på mitt vis...


over and out.

Permalink Gravid/bebis Kommentarer (4) Trackbacks ()

förlåt, lurad och mycket kärlek...

Jo en ursäkt sitter kanske på sin plats, jag skrev ju att nästa gång ni läser något här så är jag mamma. Men tji fick jag. Bebis vägrar komma ut och nu kliar det så pass i mina fingrar att jag inte kan motstå att skriva längre.  Idag har jag varit gravid i 41veckor + 1dag. Jobbigt? Ja.

Förra veckan gick fort, jag gillade läget och tänkte att jag är så normal. De flesta förstföderskor går ju över ett par dagar. Dessutom blev jag förkyld och fick feber, så då ville jag inte föda. Jag passade på att vila, städa, och doola lite. Så det var inte förens i lördags som jag fick nog, jag blev lurad ja riktigt sådär grundlurad. Fredagskvällen laddade den blivande pappan med ett härligt fotbad, levande ljus och pappaboken. Medans jag fixade fredagssnaxet, ananas! Jo ni förstår att det finns ett ämne i ananas som kan sätta sprätt på förlossningen, samma hormon finns i sperma och i det medlet som barnmorskan sprutar in i en när förlossningen behöver hjälp med att sättas igång. Så fredagskvällen frossade den blivande mamman och pappan i ananas. Kan väl erkänna såhär i efterhand att ananas inte är min favoritfrukt så den blivande fadern åt mer än jag och det hjälper nog inte om man vill ha igång någon förlossning. Fredag blev lördag och jag var lika sömnlös den natten som den senaste månaden. Sammandragningar som kommer och går, ljumskar som värker såfort jag vänder mig och kissnödig varannan timme.
Jorå, rockigt värre!

Men så på lördag em/kväll så började det kännas märkligt i magen. Vi satt och tittade och fyllde i det sista i vår gravidbok. Jaa vi liksom sammanfattade och avrundade graviditeten, då värkarna kom. Jag behöll dem tyst för mig själv, ville ju vara säker först innan jag sa något. Tillslut så berättade jag och kärleken sken upp, men vi behöll lugnet. Ja jag var så lugn, färdig och redo. Men det stämde ändå liksom inte, värkarna var för långa och väldigt oregelbundna och tillslut så avtog de helt. Jag blev ledsen, grät lite mot min sambos axel, frossade lite ananas och gick sedan och lade mig. En färdknäpp kanske?!
Hahahahahaha!!
Nej det var inte att rekommendera. Kul grej men nej, inget för oss!

Natten mot söndag sov jag endast 4timmar minus en kisspaus, så 3,5tim kanske. Jag var så orolig, kunde inte alls slappna av. Låg och kände efter hela natten. Ja jag överanalyserade minsta lilla spänning i kroppen. De "vanliga" sammandragningarna gjorde nog lite ondare än vanligt, eller? 
Kl.9 väckte jag sambon och jag bröt ihop, fullständigt! 
Kl.9.30 samlade vi ihop oss, gick upp och planerade dagen. Det blev en bra dag med mycket kramar och kärlek. En dag med ett sunt fokus på framtiden. 
Summa summarum: Bebis kommer när hXn är redo! Så NEJ, jag tänker inte springa i några trappor, hoppa hopprep, plocka svamp etc. Jag tänker fortsätta att leva mitt liv så lugnt jag kan, framförallt ett liv utan ananas. 
En dag i taget, ingen stress.

Over and out

                      

Permalink Gravid/bebis Kommentarer (1) Trackbacks ()

dagen d närmar sig....

Förlossning... För-lossning... Före-lossning... Före-lotsning... Jeje nu är jag iallafall redo, jaa så redo man kan vara inför den största upplevelsen i livet. Nu har vi packat ”väskan” både en, två och tre gånger. Snart så kör vi!
Hihi, pirr pirr...
Tänkasig att "lilla" jag (jaa jag veeet jag är stor som ett hus, men jag ska säga dig att jag är precis lika liten innombords nu som innan) hursom, att lilla jag ska få vara med om något så stort. Min kropp ska föda fram ett liv! Helt otroligt, eurforiskt!
Om jag är rädd? ööö ja självklart! Om jag kommer att klara det? Ja men självklart, varför skulle jag inte. Min kropp fixar detta, alla kvinnor kan föda barn, vi är liksom programerade till det. Så nu kör vi!
Nästa gång jag skriver så är jag mamma! Hihi, pirr pirr...

Och vet ni vad? Jag är inte ensam, vi är 2. Med mitt starka och otroliga stöd från kärleken så klarar jag allt!
Over and out!

Permalink Gravid/bebis Kommentarer (3) Trackbacks ()

sömnbrist...

Forskning är bra, men...
för en mycket orolig förstföderska med redan katastrofal dålig sömn så var följande information förödande. 
Att i Sverige dör årligen mellan 300 och 400 barn i slutet av graviditeten. Och en tredjedel av dessa fall dör pga att mamman sover på höger sida eller rygg. Och det är ju inte vem som helst som har ”kommit” på detta. Mannen heter Ed Mitchell och var först i världen att visa att barn som avlider i plötslig spädbarnsdöd mycket oftare än andra barn sover på magen. Upptäckten ledde till en drastisk minskning av antalet fall av plötslig spädbarnsdöd efter det att föräldrar över hela världen uppmanats att alltid lägga barnet att sova på rygg. Så det känns som att han har koll. Klicka på länken om du vill läsa hela artikeln http://www.unt.se/uppsala/battre-for-gravid-att-sova-pa-vanster-sida-1373837.aspx

        

over and out

Permalink Gravid/bebis Kommentarer (0) Trackbacks ()

vilket kön...

Människor världen runt har alltid trott att de kan förutse vilket kön bebisar får - det finns trots allt 50% chans att det stämmer! Här kan du läsa vad folktro i olika länder har sagt om saken.

Du kommer att få en pojke om...

• din bebis hjärta slår med mindre än 140 slag/minut

• du bär magen "framåt"

• du bär bebisen långt ner

• du blir vackrare under graviditeten

• du inte var illamående de första tre månaderna

• högra bröstet är större än det vänstra

• dina pupiller utvidgas när du tittar på dig själv i spegeln minst en minut

• du vill äta salt och proteinrik mat, som ost och kött

• dina fötter lättare blir kalla

• du gör en pendel av din vigselring och en bit tråd, hänger den över magen och den svänger i cirklar

• du får torr hy

• du lägger din ålder då du blev befruktad till numret på månaden du blev befruktad och svaret är ett jämnt nummer

• du fått tjockare och blankare hår under graviditeten

• håret på benen växet fortare under graviditeten

• du lättare får huvudvärk

• du sover med huvudet mot norr

• du spontant visar händerna med handflatan nedåt ifall någon ber att få se dem

• du sover på vänster sida

• din urin är klargul

• du var den mest aggressiva parten under sexakten då du blev befruktad

• du luktar starkt från hela kroppen då du ätit vitlök

• om ditt förra barns första ord vad "pappa".

Du kommer att få en flicka om...

• din bebis hjärta slår fortare än 140 slag/minut

• du är rund runtom, inte bara framåt

• du bär bebisen högt

• du inte alls blev vackrare under graviditeten

• du var illamående de första tre månaderna

• vänstra bröstet är större än det högra

• dina pupiller inte utvidgas när du tittar på dig själv i spegeln minst en minut

• du vill äta sötsaker som juice, frukt och godis

• du gör en pendel av din vigselring och en bit tråd och den svänger från sida till sida när du håller den över magen

• din hy är mjukare än vanligt

• du är mer känslosam än vanligt

• du spontant visar dina händer med handflatan uppåt om någon ber att få se dem

• du var den mindre aggressiva sexpartnern när du blev befruktad

• du inte luktar starkt efter att ha ätit vitlök

• du lägger din ålder vid befruktningen till numret på den månad du blev befruktad och svaret är ett udda tal

• ditt hår blivit tunnare och mer glanslöst under graviditeten

• du sover på höger sida

• du sover med huvudet mot söder

• din urin är mindre klargul

• ditt förra barns första ord var "mamma".

Over and out

Permalink Gravid/bebis Kommentarer (2) Trackbacks ()

Svårt att motstå...

Jag vill verkligen inte att detta ska bli en gravidblogg, men just nu så är det svårt att motstå. Innehållet i denna blogg ska vara hur det kan vara i livet som Lena, om mina tankar och ting. Men herregud jag är ju jättegravid! Allt kretsar ju helt plötsligt runt bebis. Magen vill hela tiden ha uppmärksamhet, alla dessa sparkar och killningar, magknip, gasbildningar och allt som jag bonkar in i. Ja jiiiisess va magen börjar bli i vägen. Men jag vill att allt ska vara som det alltid varit. Det är svårt, jag har nu förstått det. Allt handlar om min mage och vad som växer där inne. Nu kan jag inte längre skylla på ”alla andra” för även jag börjar få fokus på bebis. Men jag ska göra mitt bästa för att inte snöa in på min graviditet för mycket, finns ju inget värre än människor som ÄR sin graviditet ;) Haha!

Nu är i alla fall de största köpen gjorda och jag kan meddela er läsare följande: att skaffa barn ÄR verkligen INTE billigt! Visst finns det billigare alternativ, det finns det alltid i livet. Men jag och sambon är inga euroshoper/myrorna lovers. Vi vill båda ha riktiga och nya ting. Jag önska att vi hade köpt lite saker på blocket, tänk va pengar vi hade kunnat spara. Men vi försökte, var faktiskt och tittade på vagnar, men det fanns alltid något litet ”fel” på grejerna. Jaa jag blev petig, vill liksom att bebis ska få det bästa. Vårt resonemang blev åxå, att vi förmodligen ska ha fler barn så vi unnar oss nya saker denna gång.

Så nu sitter vi här 2mån innan bf, 10 000kr fattigare och väntar. Nee då, inte riktigt allt är införskaffat, men skötbordet och spjälsängen är uppmonterade och på plats, samt bilbarnstolen och liggdel till vagnen står klara för användning. Bara bebis som fattas! :) Också finns det de som nu läser och tänker: - Men herreguud hur vågar de? -Tänk om det skulle hända något.
Jaa, tänk om det skulle ”hända något”, tänk om barnet dör i magen, eller påvägen ut, eller tänk om vi krockar påvägen hem och jag eller Christer dör. Nej, jag är så förbannat trött på att tänka negativt då det gäller graviditet och barnafödandet. Händer det något tragiskt så må så vara fallet. Jag tror inte att vi då kommer må sämre för att vi införskaffat och monterat upp våra saker. 

Over and out. 

Permalink Gravid/bebis Kommentarer (3) Trackbacks ()

Pissråttan...

Ja men detta med att vara gravido hörrni är ju stundtals ingen lek alltså...
Följande inlägg kan eventuellt vara lite för intimt för att läggas ut på en offentlig blogg, men äh va faan det bjuder jag på. Bättre att ni får höra det av mig än någon annan...

Efter en hel dags grejande i trädgården med både foglossning och ryggont, så va det en mycket sliten Lena som lade huvudet på kudden för att få sin skönhetssömn. Jag svor lite åt bebben som givetvis ville ha sin beskärda del av uppmärksamheten då jag låg där och bara ville sova. Några sammandragningar kom och gick mellan sparkarna och jag började känna mig lite småkönstig i kroppen. Aaa jag är nog lite bajsnödig!
Efter att ha suttit på vår vita klosett i närmare en timma så började både jag och sambon bli oroliga. Magen fortsatte att krämpa, men bajset behagade inte att komma. Jag började få panik och bli illamående. Strax efter att jag klunkat i mig en (somvanligt mycket äcklig) Samarin, står jag på alla fyra vid porslinsringen och en kaskad av leverpajsmörgås kommer ur mig.

Men tydligen så var det inte det enda som passade på att tömmas ur systemet. En liten kissdroppe nådde tyget i trosan. -Jeje, inte hela världen, hann jag tänka innan det var dags för nästa orala tömning och nästa och nästa. Och vid varje gång som jag kräktes kom det bara mer och mer kiss och tillslut var det ett faktum, jag kan inte längre hålla tätt!
Då brast det!
– Nej nu orkar jag inte längre vara gravid!! - Ska det behöva vara så här, så tänker inte jag vara med längre, nu ta-mig-faaan räcker det!! - Nu kissar jag ju ner mig åxå!!

Då hörs en liten svag fnittring inifrån sovrummet, jaa han låg bergis med kudden för ansiktet och gjorde allt i sin makt för att det inte skulle höras. Jaa ni vet, i en situation då man absolut inte får skratta åsså bara bubblar det ut. Men trotts fnittringarna och trotts att jag själv såg humorn i allt så orkade jag inte skratta. Tårarna bara sprutade ur ögonen, likt en väldigt ledsen lilleskutt. Ja jag verkligen stortjöt mellan ulkningarna!!

Men då kom han min kärlek och försökte så gott det går att hjälpa en trött, kräkande, gravid, nerkissad, kvinna i nöd. Han hjälpte mig upp i badkaret så att jag fick duscha, hämtade handduk, lyssnade på mig, hämtade vatten, jaa helt enkelt fanns där. Tryggt! Men för första gången i mitt liv skämdes jag inför honom, usch var förnedrande allt var. Jag blev så liten och hjälplös. Min värsta mardröm var ett faktum, att släppa kontrollen och låta något/någon annan styra. Men vi tog oss igenom det åxå och värre kommer det att bli.

Så ja, jag har kissat ner mig! Jo visst så kan det gå, 30år och kiss i brallan, inte så jävla rockigt! Så här kan det vara, ja så här kan det gå, i livet som Lena.

Over and out.

 

Permalink Gravid/bebis Kommentarer (3) Trackbacks ()

party party...

Kalla mig gärna avundsjuk, svartsjuk och missunnsam... för det är precis det jag är nu. Men om en stund är det över.
Det skulle ju inte bli så här, han var ju inte sån. Men där stod jag nu ensam i min graviditet. Det blev fest och plötsligt var vi inte längre 2. Jag vet inte hur jag ska göra för att fixa denna utmaning, dessa känslor, jag vet inte vad som är rätt och fel. Jag vill inte begära, ställa krav, bli ledsen, ställa till med någon scen. Men usch vad jag önskar att jag hade mod nog att stänga av musiken och ställa mig upp på en stol och skrika; HÄR ÄR JAG, SNÄLLA SE MIG! JAG BÄR OMKRING PÅ DITT BARN! SÅ HUR KOMMER DET SIG ATT DU KAN LEVA PÅ SOM VANLIGT MEDANS JAG FÅR STÅ PÅ SIDAN AV?

För ja det var så jag kände då, likt ett fattigt fruset och ensamt barn som tittar in genom en Svenssonfamiljs vardagsrumsfönster på julafton. Stod jag och tittade med avund på min kärlek och mina vänner när de roar sig. Instängd i min kropp. Instängd i min kropp med ett barn som jag inte känner. Instängd i min kropp med ett barn som jag inte känner men som är lika mycket hans. Instängd i min kropp med ett barn som jag inte känner, som är lika mycket hans och som de flesta tycker att jag borde älska och ömma mer för. Var är det jämställda förhållandet? Jag var beredd på en omställning men inte ensam. Jag trodde liksom att vi både skulle få ett förändrat liv, tillsammans. Mitt liv stannar upp och hans fortskrider. För varför ska han behöva bli tråkig och nykter för att jag är gravid? Han måste ju passa på nu, det kanske är hans sista fylla. Stackarn! Jo men när fick jag min sista fylla? När fick jag chansen att passa på? Nee precis, orättvist är ordet! Han får frågor om hur det är på jobbet, jag får frågor om när bebisen anländer. Han får det berättat för sig vilken underbar känsla det är att få hålla i sitt barn första gången, jag får berättat för mig hur mycket jag kan spricka och att det gör jätteont att föda barn. No shiit Sherlock!

Jag har nu förstått att från och med den dagen man blir befruktad så är man en allmän beskådning och alla har rätt att få reda på allt om en. Samt att alla tar jätteförgivet att jag vill veta allt om dem och deras graviditet. Ja och detta är bara ett litet askplock av alla de intima, personliga frågor som jag fått. 
Hur mår du? - Jo det är bra. Själv? Personen som ställde frågan ser förvånad ut. Och jag tillägger. - Eller jaha, du menar i min graviditet?  Personen skiner upp och jag svarar att jo det är bra det också. då kommer följdfrågorna. - Har du inte mått ens lite illa, foglossning, hemoröjder...

Vet ni vad det bli för kön?
Jaa en enligt barnmorskan så är det en flicka, men det är ju inte 100%. Vad vill ni att det ska bli då? Ett friskt barn! (För säg nu att jag önskade att det vore ett spec kön och så får vi det andra. Inte så kul för det barnet att hela sammhället vet om att dennes mamma önskade att hon vore en pojke eller tvärtom. Nee om jag nu mot all förmodan skulle hoppas på något kön, så håller jag väl det för mig själv.)

Har ni något namn?
Jaa en lååång lista. Men något namn måste väl vara mer speciellt. Jaa vi har några som vi gillar mer än andra, men vi får se när hon/han kommer ut vad det är för fillur först innan vi bestämmer något. Joo men vad ska hon heta då? ------------------ (Men fatta, vi vill ha det för oss själva!)

Är du rädd för förlossningen?
Jaa, är inte alla det? Men vad ska du ha för smärtlindring? Vet ej. Vi får se då vad som händer.

Hur ofta har ni sex? Ööö tjaa, det börjar bli lite osmidigt. Men kan ni inte köra andra ställningar då, så som..... Det gjorde jag och min man. (Men tack snälla för den informationen, nu kommer jag och tänka på er varje gång vi myser.) 

Är du lycklig? - Ja det klart, men jag svävar inte på moln, som vissa kan göra. Jag är ju lika lycklig nu som innan. Personen som ställde frågan ser chockad ut och frågar förvånat, Men vaddå? - Ja men jag känner ju inte varelsen här inne än. Vet ju inte ens hur hon/han ser ut. Klart att jag är glad att bli förälder, men jag är liksom inte riktigt där än. När jag säger detta så ser de oftast jätteledsna ut. Men så tilläger de och skiner upp: Men Christer är väl glad? Han gillar ju barn. Åsså är han ju så gulllig! - Jaa det klart att vi är båda är glada. (och jag är så kall och elak, bara för att jag står med fötterna på jorden)

Ja och det tas på min mage, men jag börjar vänja mig nu vid en liten klapp eller två och de flesta frågar faktiskt först om det är ok. Men sen så finns det extremfallen, usch! Jaa det är så bisarrt, det ska klämmas, pratas, klappas, smekas, killas, kladdas jaa praktiskt taget hånglas med min mage, min hud, min kropp. Usch! Det finns till och med de som ber om ursäkt undertiden de står och smeker mig.
– förlåt.  tycker du att det är jobbigt med alla som ska känna på magen
- jaa faktiskt.
– jaa men det är ju så mysigt! (åsså fortsätter människan att smeka mig)
Och dessa människor som berättar om sina hemskaste gravidupplevelser (de tar liksom förgivet att jag skulle vara intresserad) och den ena förlossningen är värre än den andra, tillslut verkar det som att det blir en tävling om vem som hade det värst. Och mitt ibland hudbristningar, dödsångest, kräkningar, blodförluster, ändtarmssprickningar, akuta kejsarsnitt, syrgas, panikångestattacker, krystvärkar, sugklocka, etc. Där står jag med min gravidmage och ler, med mitt bästa väluppfostrade leende, som sträckersig från örsnibb till örsnibb.

Givetvis finns det de som är snälla också, de flesta människorna är ju det som tur är. Tack till alla gulliga som påstår att jag endast fått mage, som tyckte att jag är lika fin nu som alltid. Tack till alla som frågar frågor om min graviditet för att de verkligen bryr sig och inte för att de är nyfikna. Tack till alla er som blir glada av att se mig, kramar mig för att jag är jag, inte för att jag är gravid. Tack till er som frågar var jag jobbar, var jag bor, hur det går med renoveringen etc. Tack snälla ni som låter mig får vara Lena, som förstår och accepterar att jag inte endast är min graviditet.

Jo har jag sagt att jag var på en rolig fest i lördags?
Over and out!

Permalink Gravid/bebis Kommentarer (5) Trackbacks ()

sårbar...



Jag har aldrig någonsin tidigare i mitt 30åriga liv känt mig så sårbar som nu. Usch vilken obehaglig känsla. Tänk om jag skulle bli lämnad ensam nu, med tjockismagen. Eller ännu värre, tänk om han skulle vara med om en olycka, eller bli sjuk och försvinna på riktigt, föralltid. Nej usch och tvi, sicken ångest jag har för att bli lämnad. Aldrig någonsin har en person betytt så mycket för mig som han gör nu. Läskigt mycket. Är lite orolig för min egen person, jag vill inte bli beroende av någon annan. Jag vill vara självständig, fixa och dola med saker själv, känna att jag klarar av mitt liv ensam om jag nu skulle bli tvungen. Men sen den dagen då magen kom till så har jag blivit rädd, så otroligt rädd att bli ensam kvar. Jag skulle aldrig vilja gå igenom detta ensam.
Ensam är faan inte starkast! 
Over and out.

Permalink Gravid/bebis Kommentarer (1) Trackbacks ()

Tjej v/s kille…

Fram tills ultraljudet 2/5 så var grejen i magen ett ting och tinget var en han. Neo Oscar Berg, typ. Men så den dagen berättade barnmorskan att det förmodligen, ja enligt hennes bedömning så är det en tjej i min mage. Hör på frasen igen: ”- enligt min bedömning så är det FÖRMODLIGEN en tjej.”  Men vem faan vågar tro på ett sådant uttalande. Nej, jag tror att hon ljuger!

Men å andra sidan, vem bryr sig egentligen?! Självklart så vill man ha både tjej och kille. Men eftersom det är vårt första barn, så spelar det ju faktiskt ingen roll. Såå nu kom det, nu är det här, gravidsnacket vi alla har väntat på. Jorå tillslut så trillade även jag in i gravidvärlden. Hahaha, neerå jag är fortfarande inte min graviditet. Men jag måste erkänna att jag tänker mer på den där lilla människan där inne, än vad jag gjort tidigare. Hon gör sig mer påmind nu än förut, både med hickningar, sparkar och slag. En riktig vilding! Hon ja, jaa nu var vi ju där igen. Hon eller han... Suck! Magkänslan säger mig att det är en kille eller är det min försvarsmekanism? För tänk om jag nu till 100% tror att det är en tjej och sen föder fram en kille, vad händer då? Tänk om jag blir knäpp (knäppare)? Åh herreguud, jag kan verkligen hispa upp mig för minsta lilla.

Om jag ångrar att vi tog reda på könet? JA, det kan du fethaja!
Over & out!

Permalink Gravid/bebis Kommentarer (0) Trackbacks ()

den första...

Nu har den första tjockiskommentaren kommit! Eller rättare sagt, nu har den första tjockiskommentaren kommit som gjort ont. Som fick mig att känna mig fet och ful. Faan åxå!
Varför sa hon så?

Som gravid får man ofta höra kommentarer som: ”- oj, så stor du är!” eller ”-nemenn sicken mage du fått!” eller ”-Tjena tjockis!” Vissa får höra att de är små medans andra får höra att de är stora. Hur-som-helst så ska magen alltid kommenteras på något sätt. Detta var något som jag var fullt medveten om innan jag blev gravid, men jag trodde verkligen inte att jag skulle ta åt mig. Alla uttalanden har hittills varit ok, tills igår.
”- Vad tjock du är!”
Ja hon sa så. Vad tjock du är, varför säger man så?
”- Jo tack!” svarade jag och försökte hålla god min.
”- Jo men du är ju tjock!” kontrar hon med då.
”Jo tack, jag vet. Kan ju bero på att jag va lite rund innan jag blev gravid.” säger jag, åsså smilar jag lite extra så att mingiporna nästan nuddar örsnibbarna.
Då säger människan, som tydligen inte har någon känsla för tajming.
”- Men du ska ju inte ha förens i september va?”
Precis där blev det svart för mig och jag vet inte vad jag sa till svar. Men förmodligen så fortsatte jag att le och nickade medstämmande, sådär väluppfostrat och trevligt.  

”Vad tjock du är!” Den frasen, påståendet, meningen har klingat negativt i mitt huvud hela gårdagskvällen och natten. Ja jag förstår att hon menade gravidmagen, men för mig så blev det så påtagligt. Jag vet med mig att jag ätit tokfel de senaste månaderna och att jag rört mig katastrofalt lite. Därför är det till min kännedom att jag har gått upp fler kilon än ”gravidkilona”. Även om jag inte varit gravid så hade jag gått upp i vikt, förstår ni? Därför känns det lite extra jobbigt när någon säger: ”- Vad tjock du är!”

Så snälla ni därute tänk er för vad ni säger till en växande kvinna. Allt behöver inte kommenteras. Jag själv har fått mig en ordentlig tankeställare och jag ber verkligen så mycket om ursäkt till alla fd gravida därute som jag kanske har sårat.

Over and out!

Permalink Gravid/bebis Kommentarer (4) Trackbacks ()

identifikation...

Känner i hela kroppen att jag borde blogga, få ner något vettigt på pränt.  Men det stakar sig och krånglar, jaa orden har fastnat likt kött i en köttkvarn. Jag vevar och vevar men det går trögt och segt. Denna vecka har hela jag varit som en köttslamsa i en köttkvarn. Trööögt! Allt går låååångsamt, vädret är tråkigt och jag längtar tills det blir kväll och jag får sova. Konstigt för förra veckan var jag i gång från 7 på möran till 11 på kvällen. Men helgens 30års firande sög all energi ur mig. Jag blev som en urblåst ballong efteråt och jag har liksom inte lyckats att blåsa upp mig än. Å nu tänker vissa som läser detta att det har med min graviditet att göra. ”- så kände jag åxå när jag var i vecka 21.” eller ”- ååh så typisk gravidkänsla.”  Jaa jo visst det kan säkert ha med graviditeten att göra. Eller så är det för att jag slitit 24 seven både ute och inne inför kalaset, kan även bero på att utvecklingssamtalen är i full gång på jobbet, att det regnar ute eller att jag helt enkelt är trött! Jag vet att det finns tragiska människor som identifierar sig med sin graviditet, sorry folks jag är inte som ni. Jag är inte min graviditet bara för att jag är gravid och bär på mitt och Christers barn. Punkt och slut!

Så nu fick jag ur mig det! Phu det va skönt, tack för att ni lyssnade.

Over and out!

Permalink Gravid/bebis Kommentarer (0) Trackbacks ()

Bye bye piercing...

Å där tog jag bort ytterligare en del av mig, en piercing. Så då var jag smyckesfri, förutom de i öronen då. Hörde du det mamma, nu har jag inga ”äckliga pärsingar” kvar!! Usch sicken ångest, jag ser faktiskt inte klok ut. En stor putande mage med ett stort hål på (navel). Ja jag vet att alla ser ut så (hålet alltså) men jag har liksom inte haft det utseendet på.... humm.... när var det? Studenten? Stockholm? Eller vänta här nu, jag var ju tillsammans med ...piiiip. Ja det är alltid lättast att tänka ut vem man hängde ihop med när man letar år, eller frisyr. Eller gör ni inte så? Jeje eftersom det var efter honom med stort H och innan jag bodde i Stockholm, så betyder det att jag var tillsammans med ...piiiip och året var 2000. Så jag har alltså haft detta magutseende i 11år. Inte könstigt att det är sorg i mitt hjärta, då får jag faktiskt vara lite ledsen, så det så.
Så mycket förändringar nu med kroppen, det är både svårt och konstigt att smälta. Men ändå sååå underbart. Äntligen en förändring! Livet är en skräckblandad förtjusning just nu å jag vet liksom snart inte vem jag är. Allt bara rullar på och det är så lugnt och skönt. Jaa jag önskar verkligen att fler skulle få uppleva den tid jag gör nu. Visst har jag fortfarande mina egenheter kvar, det är ju jag. Men allt annat är lugnt, inga energislukare runt om mig längre, bara kärlek, underbart!
Men så var det detta med piercingen, faan åxå. Jag trodde verkligen att den skulle få vara kvar, kanske inte hela tiden ut. Men åtminstonde någon månad till. Men icke! Den ville ut nu :(
Over and out!

Permalink Gravid/bebis Kommentarer (0) Trackbacks ()

Barnbäraren Lena...

Jaa så känner jag mig faktiskt ibland, som en barnbärare. För här går jag och bär på vårt barn och vad faan får jag för de? Jo en bebis såklart, men den ska ju delas. Jag får ju ingenting mer än pappan, han som kan leva på som vanligt. Den blivande mamman måste ändra på mitt liv medans mannen kan lalla runt och fortsätt leva precis som förut.  Är detta verkligen jämställt? Jo jag förstår jag också att inte män kan bära barn utan att det är min uppgift som kvinna att utföra det arbetet. Men vad får jag för de? Jo jag får mindre lön, måste köpa en hel ny uppsättning kläder ja nästan en hel garderob, jo ett alternativ är ju att gå omkring 6månader i för trånga kläder och känna sig jättefet. Jag måste ändra mina levnadsvanor, får inte dricka vad som helst, inte heller äta allt. Jag har en press på mig att jag bör röra på mig så att jag klarar av förlossningen. Jag ska stoppa i mig en massa piller, som jag förövrigt glömmer var och varannan dag så att man får tokångest. Inte nog med det, detta ständiga illamående, blek (ja man bör tydligen inte sola pga pigmentförändringar), trötthet, svullnade fötter, humörsvängningar och värk i mage och rygg. Sedan då, efter att jag praktiskt taget dött när jag skete ut hörnsoffan, jaa hur ser kroppen ut då med bristningar och djävulskap. Och där knallar mannen runt och ser precis lika fräsch ut som vanligt.
Nee fy faan säger jag, livet är verkligen orättvist!

Men det som skrämmer mig mest är ändå samhällets syn på gravida och deras män. Många tycker att det är en självklarhet att mannen ska leva på som vanligt. - Vaddå ska han behöva vara nykter bara för att hon är gravid? – Det klart att han måste få gå ut på krogen någon gång! – Hon kan väl åka hem om hon är trött, varför ska han behöva följa med henne?
Å jag blir så irriterad! Den gravida kvinnan har väl för faan i ingen sjukdom, hon bär på deras gemensamma barn. Hon offrar praktiskt tagen 1,5år av sitt liv, varför skulle inte pappan åxå kunna göra det. Varför ska hans liv få fortgå utan förändring, när hennes liv förändras så kopiöst mycket.

Självklart går vi på fester jag och sambon, och självklart kör jag så att han kan dricka alkoholhaltiga drycker. Men när jag blir trött så åker vi hem. Det är vår deal och det känns väldigt självklar för oss båda. Det liv som jag bär inom mig är bådas ansvar. - Ååh vilken tur du har som träffat en sådan snäll kille som Christer, tänker ni nu. Ja han är snäll men återigen, han är normal. Det han gör är en självklarhet och självklarheter kan jag bara inte berömma. Jag valde att skaffa barn med Christer och han valde mig. Vi skulle aldrig valt att skaffat barn med någon som inte var mogen för det. För det handlar om mognad. Det finns en dag då man vaknar upp och plötsligt så lockar inte krogen längre. Längtan efter familj och barn är större. Och då är det inge problem att ”offra” 1,5år av sitt liv. Vi gör detta tillsammans och jag skulle aldrig vilja genomgå denna resa ensam!

Over and out!

Permalink Gravid/bebis Kommentarer (1) Trackbacks ()

1+1=3...

Alla kunde tydligen inte öppna den förra filmen. Så vi provar med en annan låt, dock inte lika bra. Men bilderna och budskapet är detsamma!







over and out

Permalink Gravid/bebis Kommentarer (8) Trackbacks ()

fosterdiagnostik...

Till alla ni par därute som väljer att göra ett CUB-test och sen skyller på att det finns ”sjukdomar” i släkten, vem försöker ni lura? Här kommer sanningen, den korrekta faktan om hur ett CUB-test fungerar och vad man kan se. Jag vill varna för upprepningar, men det beror på att jag vill försäkra mig om att mina läsare förstått innehållet i min text. Så då kör vi!

Flera av mina gravida vänner och bekanta har på senare tid gjort ett sk CUB-test för att se om fostret bär på någon kromosomavvikelse. Jag respekterar deras val och kritiserar dem inte. Det är inte det inlägget ska handla om. Denna text handlar om dåliga bortförklaringar och att en del blivande föräldrar gör något, utan att ta reda på fördjupande fakta och senare dessutom sprider sin ”påhittade” version till andra. Men som tur är så nådde det påhittade stoffet mig, så här ska det spridas sanning, ja fakta. Givetvis är inte jag någon läkare eller forskare, så visst kan något fel krypa in. Men påpeka gärna det så ska jag erkänna och ändra felet. Självklart använder jag mig av böcker och internetsidor som stöds av forskare.

Redan på första besöket hos barnmorskan så får föräldrarna information om ett CUB-test. Ett CUB-test innebär:
1. Blodprov från mamman
2. Tidigt ultraljudsundersökning v.10. Då de mäter barnets nacke. 
    (NUPP-undersökning).
3. Mammans ålder, alkohol- och rökvanor vävs in.
1-2 veckor senare får de blivande föräldrarna resultatet om de är högrisk eller lågrisk. Alltså om risken tillexempel är 1 på 10 000 att få ett barn med Downs eller 1 på 200. Utefter den siffran har de blivande föräldrarna 3 val.
1. Ta bort barnet som man då burit på i 2 månader pga att det kanske har Downs Syndrom.
2. Göra ett fostervattensprov och riskera att fostret dör, men får då med 100% säkerhet reda på om barnet har Downs eller ej.
3. Behålla det, fullfölja graviditeten och hoppas på att du/ni tagit "rätt" beslut.

Ett fostervattensprov innebär att man kan se exakt vilken kromosomavvikelse fostret har. Detta test görs titigast i v15 och genom att en läkare går in och tittar på fostrets genuppsättning. Gener är de 46 kromosomer som vi får av mamman och pappan. Dessa är formerade i par där ena hälften kommer från modern och andra hälften från fadern, alltså 23 par. De första 22 paren har namn som sitt nummer (1-22) medan det sista paret, könskromosomerna, benämns X resp. Y. En man har en av varje (XY) medan en kvinna har två X-kromosomer (XX). Så här långt hänger ni med va? Så en person med för lite, eller för mycket gener kan alltså drabbas av missbildningar, utvecklingsstörning eller sjukdomar. Men ett kromosomfel behöver inte innebära några problem alls för individen. Hur stor skada det blir beror på vilka gener som är inblandade i felet. Det man tittar efter i ett fostervattensprov är kromosomparet 21, har de en extra kromosom så är det ett barn med Downs. Om det finns ärftliga sjukdomar i någon av familjerna så kan man gå in och titta på ytterligare kromosompar. Men det är alltså inget man ser direkt automatiskt på provet, läkarna måste alltså veta vad de ska titta efter. De vanligast ärftliga sjukdomar är: Cystisk fibros, Fenylketonuri, Duchennes muskeldystrofi, Blödarsjuka, Huntingtons sjuka. Mer info se http://www.genteknik.nu/index.asp?id=509

Jag vill alltså understryka att man med hjälp av fosterdiagnostik inte kan se om fostret har någon nevropsykologisk skada, så som Autism, ADHD, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom. Dessa syndrom och diagnoser är inte synbara i generna.
Sannolikheten att man ska få ett barn med Downs syndrom är 1 på 800. Om man har åttahundra barn framför sig så är tio skitsofrena, tio är manodeppresiva, tjugo har autism, hundra har ADHD, 34 av dem kommer att begå självmord under sitt liv, 1 har Downs syndrom. Bara en tanke!
Som sagt, jag skriver inte detta för att klanka ner och se ner på de som genomför ett CUB-test, nej syftet med denna information är att berika mina medmänniskor med riktig och sann fakta. Jag förstår mycket väl varför man gör ett CUB-test, för vem önskar sig ett barn med Downs Syndrom? Men vem önskar sig ett synskadat barn, eller ett barn med CP-skada? Bara ytterligare en tanke. 
Over and out!

(I vissa böcker står det KUB-test med K och ibland med C. Jag har valt att skriva med C, CUB-test)

Permalink Gravid/bebis Kommentarer (7) Trackbacks ()