Jaa nu kör jag på...

Innan jag började med detta bloggäventyr så funderade jag mycket på, i vilket syfte jag skulle blogga. Det enda svaret jag kom fram till var att alla skulle få veta vem jag egentligen är. Men allt har tyvärr en baksida och jag är fortfarande osäker på om detta verkligen är rätt forum för mig. Ni som känner mig vet ju att jag är en väldigt öppen människa som gärna pratar högt och lågt om mig själv. Och en del av mig är väldigt rädd för vad andra ska tycka om mig. Men vi lever ju å andra sidan i ett land där man får tycka vad som helst, så folk får väl hysa en åsikt om mig. För hey, man kan ju inte älska alla!

Vissa dagar är livet lite extra jobbigt och tungt, då är det så befriande att skriva av sig. Och kanske finns det någon därute som känner likadant som mig. Som jag kan ge en hjälpande hand på vägen. Vägen genom livet eller kanske bara till nästa hållplats. Huvudsaken är att jag får lämna ett avtryck. Kom plötsligt att tänka på Galenskaperna & Aftershave med ”en himla massa program” Jaa du vet, de där toookarna som även gjorde ”Macken” och mycket mer med det. Joo jag kom och tänka på Claes Ericsson han den lilla gubben i fåtöljen, där han satt nedanför trappan och gned sina skrynkliga händer, samtidigt som han presenterade olika program för oss tittare. NEJ INTE Arne Wiese!! Jaaa ni som inte fattar vad jag menar får kolla på youtube. För detta är kultur mina vänner, på hög nivå dessutom. Hur som helst så presenterade han programmen så otroligt roligt. Typ så här kunde det låta. –Jag sitter här och funderar på om vi ska titta på den otroligt spännande thrillern, mordet på svärsonen II eller om vi ska ta en reklampaus, nej vet ni vad, jag tycker att vi tar en sång. Hahahaha!! Kommer ni ihåg?!

Så nu är frågan om jag ska fortsätta att skriva om mitt konstiga liv eller om jag ska byta ämne och skriva om vad jag gjort i dag, nej vet ni vad, jag tycker att vi avrundar denna bloggpremiärafton med en dikt istället! :)

När flykten finner ro...
Denna obehagliga känsla är bekant, jag känner igen symtomen och jag vet nästa steg i fasen. Det smärtar, det svider och det ömmar. Tiden står nästan still och stämningen i rummet är så svart så att man nästan kan ta på den. Du trånar och ber. Jag är kall och ler. Ingenting kan stoppa mig nu. Min frihet är så nära. Denna gång ska jag klara det, denna gång ska jag våga hoppa. Jag fixar det, jag är starkare än vad jag tror. Några skrapsår sen så står jag upp. Jag fixar detta, ensam är starkast.
Men vad hände?! En smekning, en rörelse. En healing, en frigörelse. Det känns bra, fortsätt! Det lugnar min stressade själ, det känns bekant. Så främmande men ändå så tryggt. Så säkert och stadigt men ändå så försiktigt och skyggt. Det här gillar jag! Här vill jag stanna och bygga bo. Här vill jag leva för här hos dig finner jag lugn och ro. /LJ.201003

 

 

Permalink Poem Kommentarer (2) Trackbacks ()


Kommentarer

Postat av: Sofia Lindström

Vad vackert du skriver Love ;) Keep it up du.. Tror detta kommer vara bra för dig... Kram

Postat av: Bittan

Fin dikt !!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback