Snälla du sluta nu. Jag vet att du är rädd för mörker och ensamheten. Men jag finns ju här. Du är och kommer aldrig att behöva vara ensam för jag kommer alltid att finnas vid din sida. Du måste börja tro på dig själv! Jag ser dig mer för varje dag som går, du synliggör dig mer och mer och påminner mig om ensamheten hela tiden, och det gör ont. Jag önskar att jag gjort saker och ting annorlunda, men det går inte att gå tillbaka i tiden. Du var inget speciellt jobbigt barn. Du var bara ett barn, ett väldigt ensamt barn som ville bli sett. Och ju mer vuxenvärlden ignorerade, desto högre skrek du. Du var egentligen inget problem, en last, ett misstag, något onödigt. Det är bara din uppfattning. Du var älskad. Men du kände det inte.

Jag har fortfarande svårt att känna kärlek, är det du som kommer fram då? Jag ger och ger men blir alltid besviken, aldrig nöjd, vill bara ha mer. Får jag lite kärlek så förvandlas jag till en svamp, en omättlig varelse, en bottenlös tunna. Du lärde dig att inget varar för evigt. Du fick kärlek. Men istället att njuta av stunden så led du, för du visste att det snart skulle vara över. Underbart är kort. Snart var filmen slut och mamma var tvungen att jobba.

Jag vill vara färdig med dig nu. Jag vill gå vidare och bli vuxen på heltid. Det blir så jobbigt för mig när du träder fram så stark. Allt vore bättre om du accepterade att jag är vuxen nu. Ja jag vill försonas, så snälla lyssna på mig. Jag vill inte att du ska vara så rädd. Tala om för mig vad jag ska göra, så hjälper jag dig. Vi måste få ett slut på detta. Tillsammans är vi starka. Ja självklart får du luta dig mot mig och vill du bli tröstad ska jag trösta. Jag ska göra mitt bästa för att du ska må bra. För mår du bra så blir jag lycklig. Du är liksom en tredjedel av mig. Du är viktig för mig och jag ser dig, glöm aldrig det. Jag älskar dig, nu och förevigt.
                        /Vuxen jaget