De dyker upp när man minst anar det, de dyker upp och påminner oss om att de fortfarande finns kvar. Det sticker plötsligt till lite i hjärtat och man blir påmind om allt som var så bra. Inte det dåliga, nee alla sömnlösa och tårfyllda nätter är nu plötsligt borta, raderat ur minnet. Ja glömt eller kanske gömt i en vrå. Jag vet inte varför, men kanske gör de det för att förstöra och för att påminna oss om det som var. För de vet att vi är svaga för deras charm, de vet att de kan få våra tankar. De vet att de gör oss förvirrade. Du har så underbara ord, du kan le så att jag smälter du kan ge så att jag tar åt mig. Eller så är det deras oförstånd som driver dem tillbaka till oss. Oförstånd om kärlek. Kanske är det ändå så, att de fortfarande inte förstått, att det var dem vi ville ha. Jag pratar givetvis om de kärlekar som vi aldrig fick, jag kallar dem för spöken, demoner och gamla kärlekar. Jag pratar om han som vill ha kakan som han äter kvar på bordet hela långa livet. Men jag har nu lärt mig och jag vet att det är ett spel och jag har kämpat för något som du tagit förgivet. Jag pratar om han som var en trogen gammal vän som väntade mig om kvällen...
         
Han släpper aldrig riktigt taget, mitt spöke. Eller är det jag som inte riktigt låter honom gå. Det är faktiskt ganska så tryggt att veta att han finns där om allt skulle gå åt pipsvängen. Då finns han där, eller? Nej inte i längden såklart, han skulle säkert finnas där en stund, det kan han, ja det är han bra på. Men plötsligt så dyker det upp något roligare, ja plötsligt var jag glömd och ensam. Du kan väl sakna mig ibland, ja du kan väl stirra upp mot stjärnorna så att vi har något gemensamt...  Så varför drabbas vi någon gång i livet av dessa spöken och varför kommer de stundtals tillbaka. Jo det mina vänner tror jag tillhör livets prövningar. Jag tror inte det är meningen att vi människor ska gå igenom livet utan hinder och motgångar. För att bli stark så måste man kämpa, och då behövs det lite prövningar då och då. Detsamma tror jag att det är med kärleken. Men behöver bli påmind om det förflutna då och då, så att man inser vad bra man har det.
Hej då, vi kanske ses någon gång igen...

(Kursiv text av Lars Winnerbäck) 
Over and out!