Förra veckan ägde sommarens andra begravning rum. Och precis som förra gången så bölade jag redan i bilen till kyrkan. Sen väl framme så behärskar jag mig, ja någorlunda i alla fall. Jag tröstar, stöttar, ber och mimar psalmer. Men sen så ska man ju ta det där sista farvälet, jaa sen är allt svart. Usch, jag är verkligen inte en människa som är vidare bra på att ta farväl. Faan va jobbigt det är!

Livet. Det enda som vi vet helt säkert ska hända i livet är att vi en gång ska dö. Ändå är det så förbannat svårt att acceptera den, döden alltså. Varför finns det så många fler ord för lycka? Ja synonymer som, salighet, upprymdhet och glädje. Lyckan klär så fint i många ord, medans sorgen är bara tom, svart och otroligt ledsam.

Men nu är det över, för denna gång. Nu går vi tillsammans in i vår gemensamma framtid och vi går med raska stora kärleksfulla steg. Det är vår tid nu, din och min!

Over and out.