För exakt 15 år sedan fick mitt hjärta känna på sin första riktiga kärlek. Jag hade trånat en hel sommar och tillslut så förstod även han att det var rätt, det var meningen att det skulle bli vi 2. Jag mins inte allt från den dagen, men det jag mins, ser jag tillbaka på med ett leende. Vi var så små och allt var så speciellt, så nytt och främmande. Pirrigt, lyckligt och överväldigande. Han var den där 2år äldre, populära killen i byn och han valde mig!
Vi var på en stor marknad och skulle gå på tivolit på kvällen. Någon storebror hade köpt ut folköl och var föräldrarna var har jag då ingen aning om. Men ordenliga ungdomar (som vi faktiskt var), så dracks det bara i lagom mängd.
Jag tror att första pussen/kyssen kom då han hade följt med mig upp i ett sluttande skogsbryn för att kissa. Så blygt och försiktigt. Men vad gjorde det, jag svävade fram resten av den kvällen, jaa och månader framöver. Vi sov bredvid varandra den natten, under varsina täcken. Jag mins att jag hade mina fintrosor på mig. (Nej inte string, det kom ett år senare.) Detta var ett par svarta i glansigt silke, jaa ni vet såna där som knövlar ihop sig i röven. Men vad gjorde det, jag låg och lyssnade på andetagen från HAN, han som jag trånat efter så länge. Jag fick nypa mig i armen många gånger, ja jag kan inte fått många sömntimmar den natten. Han var så fin! Jag mins ingenting från dagarna därefter, ja haha, jag var väl så hög av kärleksruset. Men vi fortsatte i alla fall att träffas. Och 6månader senare var det han som fick äran att ta min oskuld.
Det var med honom som jag åkte på den första semestern med. Han var den första pojkvännen som var med på bröllop och dop. Det var till honom som jag för första gången yttrade kärleksfrasen: jag älskar dig! Han blev min första sambo. Det var av honom jag fick mitt första kärleksbrev, den första rosen, kärleksförklaringen. Han var den första som jag öppnade mig för, och som fick veta om mina hemligheter. Han var den första som fick lappa ihop mig då jag var ledsen. Han var den första som fick se hela mig, vem jag verkligen är. Men det var även med honom som jag gick igenom den första separationen med, ja det var han som 4år senare krossade mitt hjärta.
Och nu kom vi till det jobbiga, ja det känslosamma. Sveket. Och vad passar då bättre än att de just nu på radion spelar den låt som jag förknippar med vårt förhållande. Helt sjuuuuukt! Och jag blir känslosam, ja det kommer två-tre tårar. Jag tillåtar mig det. Det var en tuff tid, och det är ok att fortfarande känna. Jag skäms inte, jag släpper ut det för varför ska jag förneka det jag känner? Så, nu så var det över!
Så vad vill jag då uppnå med denna text? Haha, nej ingenting faktiskt. Jag såg att det var den 7/9 i almanackan och kom då och tänka på honom. Jag tänker på vilken stor vikt han och hans familj faktiskt betytt i mitt liv. Undrar hur mitt liv sett ut om han inte blev min den kvällen för 15år sedan. Många kärlekar och drömmar har gått i kras sedan dess, men jag tror ändå att det är han som betytt mest. Kanske inte på kärleksnivå, nej jag kan ju inte rangordna kärleken jag känt för mina ex. Men jag tror att det var han som betytt och påverkat mitt liv mest, jaa till den jag blev och är. Jag var ju så liten och ung, och han var ju faktiskt den första. Tänk vad fel och knas det kunde ha blivit om det inte var han. Han fanns vid min sida under hela tonårstiden och det är jag så innerligt tacksam för.
Over and out.
