Jaa så känner jag mig faktiskt ibland, som en barnbärare. För här går jag och bär på vårt barn och vad faan får jag för de? Jo en bebis såklart, men den ska ju delas. Jag får ju ingenting mer än pappan, han som kan leva på som vanligt. Den blivande mamman måste ändra på mitt liv medans mannen kan lalla runt och fortsätt leva precis som förut.  Är detta verkligen jämställt? Jo jag förstår jag också att inte män kan bära barn utan att det är min uppgift som kvinna att utföra det arbetet. Men vad får jag för de? Jo jag får mindre lön, måste köpa en hel ny uppsättning kläder ja nästan en hel garderob, jo ett alternativ är ju att gå omkring 6månader i för trånga kläder och känna sig jättefet. Jag måste ändra mina levnadsvanor, får inte dricka vad som helst, inte heller äta allt. Jag har en press på mig att jag bör röra på mig så att jag klarar av förlossningen. Jag ska stoppa i mig en massa piller, som jag förövrigt glömmer var och varannan dag så att man får tokångest. Inte nog med det, detta ständiga illamående, blek (ja man bör tydligen inte sola pga pigmentförändringar), trötthet, svullnade fötter, humörsvängningar och värk i mage och rygg. Sedan då, efter att jag praktiskt taget dött när jag skete ut hörnsoffan, jaa hur ser kroppen ut då med bristningar och djävulskap. Och där knallar mannen runt och ser precis lika fräsch ut som vanligt.
Nee fy faan säger jag, livet är verkligen orättvist!

Men det som skrämmer mig mest är ändå samhällets syn på gravida och deras män. Många tycker att det är en självklarhet att mannen ska leva på som vanligt. - Vaddå ska han behöva vara nykter bara för att hon är gravid? – Det klart att han måste få gå ut på krogen någon gång! – Hon kan väl åka hem om hon är trött, varför ska han behöva följa med henne?
Å jag blir så irriterad! Den gravida kvinnan har väl för faan i ingen sjukdom, hon bär på deras gemensamma barn. Hon offrar praktiskt tagen 1,5år av sitt liv, varför skulle inte pappan åxå kunna göra det. Varför ska hans liv få fortgå utan förändring, när hennes liv förändras så kopiöst mycket.

Självklart går vi på fester jag och sambon, och självklart kör jag så att han kan dricka alkoholhaltiga drycker. Men när jag blir trött så åker vi hem. Det är vår deal och det känns väldigt självklar för oss båda. Det liv som jag bär inom mig är bådas ansvar. - Ååh vilken tur du har som träffat en sådan snäll kille som Christer, tänker ni nu. Ja han är snäll men återigen, han är normal. Det han gör är en självklarhet och självklarheter kan jag bara inte berömma. Jag valde att skaffa barn med Christer och han valde mig. Vi skulle aldrig valt att skaffat barn med någon som inte var mogen för det. För det handlar om mognad. Det finns en dag då man vaknar upp och plötsligt så lockar inte krogen längre. Längtan efter familj och barn är större. Och då är det inge problem att ”offra” 1,5år av sitt liv. Vi gör detta tillsammans och jag skulle aldrig vilja genomgå denna resa ensam!

Over and out!