Denna låt kommer till mig då och då. Ibland i samband med lycka, ibland tillsammans med sorg. I vilket fall så kommer den hand i hand med en massa tårar. Vacker text, vacker röst, vacker musik, vackert budskap och stundtals så otroligt vackra bilder. Ja detta är berörande vackert.

Förra veckan ägde sommarens andra begravning rum. Och precis som förra gången så bölade jag redan i bilen till kyrkan. Sen väl framme så behärskar jag mig, ja någorlunda i alla fall. Jag tröstar, stöttar, ber och mimar psalmer. Men sen så ska man ju ta det där sista farvälet, jaa sen är allt svart. Usch, jag är verkligen inte en människa som är vidare bra på att ta farväl. Faan va jobbigt det är!

Livet. Det enda som vi vet helt säkert ska hända i livet är att vi en gång ska dö. Ändå är det så förbannat svårt att acceptera den, döden alltså. Varför finns det så många fler ord för lycka? Ja synonymer som, salighet, upprymdhet och glädje. Lyckan klär så fint i många ord, medans sorgen är bara tom, svart och otroligt ledsam.

Men nu är det över, för denna gång. Nu går vi tillsammans in i vår gemensamma framtid och vi går med raska stora kärleksfulla steg. Det är vår tid nu, din och min!

Over and out.

Idag fick jag se honom live, igen. Det är fjärde gången nu som jag står där i ett hav av människor, alldeles förtrollad av denna poetiskt begåvade man. Och han gjorde det igen för just nu känner jag ett enda stort känslorus genom hela kroppen. Han kan beröra som ingen annan, hans röst, hans musik och text får mig helt ur balans. Det är som om han öppnar alla kanaler och trycker på de ömmaste punkter. Ja han kan hitta och beröra känslor som jag trodde var över för länge sedan och för personer som passerat min stig. Så nu sitter jag här och känner mig fylld och tom på samma gång. Jag är så otroligt lycklig, vissa av hans texter får mig att må så bra. Men vissa svider, ja det känns som att jag spytt ur mig alla inälvor och sitter nu och sorterar, så att jag senare kan stoppa tillbaka allt på rätt ställe i kroppen. Blä va äckligt det lät!

Och denna gång avslutades det men fyrverkerier! Både på himlen och inom mig. Den sista låten de spelade var nämligen ”jag får ingen ordning på mitt liv, det kan va så förfärligt det kan va så bra...” Då var hela konserten fullbordad. Jag hade fått en mysig pratstund med älskade kusinen, på en filt i gröngräset. Träffat ett mycket snällt fyllo med gips. Sett en jättegullig bebis med gula hörselskydd, som hängde helt snällt och frivilligt sovandes i en bärsele.  Lyssnat och skrattat åt ett annat fyllo som mellan varje låt envisades med att vråla: FÄRJESTAAAAAA!!! Blivit trampad en gång. Fått 21062 myggbett. Skrattat, gråtit och hållit kusinens hand. Mina ögon fick även uppleva otroligt häftiga ljuseffekter, mina öron fick uppleva otroliga stämmor och min själ, ja den fick Lasse.
                               

Så nu sitter jag här igen och inte riktigt vet vad jag ska skriva. Varför är det så att alla bra tankar och idéer kommer när man gått och lagt sig? Varje kväll när jag ska sova så får jag jättemånga superrubriker i huvudet. Men suck! Nu är jag alldeles tom. Jag kanske ska ta en bloggpaus?! Och återkomma när jag har fått rutin med mitt "nya" liv, lite mycket pågång nu kan man tycka. Lasse konserten närmar sig, renoveringshusköp på G, nytt jobb och ny bil. Javisst, vi har köpt oss en ny bil. Men livet är roligt nu!! Roligt, men en STOR omställning för lilla rädda och oroliga mig. Eller jag kanske ska börja att ha ett anteckningsblock bredvid sängen? Aa det ska jag, för då kan jag ju skriva ner alla superduperbraiga texter som kommer till mig om natten. Bra Lena, smart!

                                             
                                              Over and out!

Guldkorn eller jag kanske ska kalla dem för rötägg?!
05:23 – 06:56 Intressant att han sitter på en pizzeria och uttrycker att han är emot mångkultur. Samt kommentaren: ”Eeee det finns ju undantag ju” Jag har en liten fråga: - Vem ska bestämma vilka som ska få vara de undantagen? Ska alla invandrare utvandra, förutom invandrare som är kompisar med Sverigedemokrater. Eller?
18:30 – 19:23 Intressant statistik. Sverigedemokrater har begått fler brott än invandrare.
39.30 – 40:20 Jorå, de är tydligen lika dåliga i Finland på snöskottning och gräsklippning som vi i Sverige. Hahahaha, som om det hade med invandringen att göra. Pinsamt!

Over and out!

Det sämsta med att vara lärare är att jag inte får någon tid över på dagen. Jobba, laga mat, äta, duscha, skita, sova. Jobba, laga mat, äta, skita, duscha, sova. Jobba, handla mat, laga mat, äta, skita, duscha, sova. Osv...

Det bästa med att vara lärare är att jag inte får någon tid över på dagen.
Så jag slipper oroa, tänka och grubbla över mig själv och mina demoner. Jaa, tänka sig att den senaste veckan har jag inte överanalyserat mig själv en enda gång!! Såå skönt!

Over and out!

Ett barn som kritiseras, lär sig att fördöma.

Ett barn som får stryk, lär sig att slåss.

Ett barn som hånas, lär sig blyghet.

Ett barn som utsätts för ironi, får dåligt samvete.

MEN

 Ett barn som får uppmuntran, lär sig förtroende.

Ett barn som möts av tolerans, lär sig tålamod.

Ett barn som får beröm, lär sig att uppskatta.

Ett barn som får uppleva rent spel, lär sig rättvisa.

Ett barn som får känna vänskap, lär sig tilltro.

Ett barn som blir omtyckt och kramat, lär sig att känna kärlek i världen.

Over and out!

>

De dyker upp när man minst anar det, de dyker upp och påminner oss om att de fortfarande finns kvar. Det sticker plötsligt till lite i hjärtat och man blir påmind om allt som var så bra. Inte det dåliga, nee alla sömnlösa och tårfyllda nätter är nu plötsligt borta, raderat ur minnet. Ja glömt eller kanske gömt i en vrå. Jag vet inte varför, men kanske gör de det för att förstöra och för att påminna oss om det som var. För de vet att vi är svaga för deras charm, de vet att de kan få våra tankar. De vet att de gör oss förvirrade. Du har så underbara ord, du kan le så att jag smälter du kan ge så att jag tar åt mig. Eller så är det deras oförstånd som driver dem tillbaka till oss. Oförstånd om kärlek. Kanske är det ändå så, att de fortfarande inte förstått, att det var dem vi ville ha. Jag pratar givetvis om de kärlekar som vi aldrig fick, jag kallar dem för spöken, demoner och gamla kärlekar. Jag pratar om han som vill ha kakan som han äter kvar på bordet hela långa livet. Men jag har nu lärt mig och jag vet att det är ett spel och jag har kämpat för något som du tagit förgivet. Jag pratar om han som var en trogen gammal vän som väntade mig om kvällen...
         
Han släpper aldrig riktigt taget, mitt spöke. Eller är det jag som inte riktigt låter honom gå. Det är faktiskt ganska så tryggt att veta att han finns där om allt skulle gå åt pipsvängen. Då finns han där, eller? Nej inte i längden såklart, han skulle säkert finnas där en stund, det kan han, ja det är han bra på. Men plötsligt så dyker det upp något roligare, ja plötsligt var jag glömd och ensam. Du kan väl sakna mig ibland, ja du kan väl stirra upp mot stjärnorna så att vi har något gemensamt...  Så varför drabbas vi någon gång i livet av dessa spöken och varför kommer de stundtals tillbaka. Jo det mina vänner tror jag tillhör livets prövningar. Jag tror inte det är meningen att vi människor ska gå igenom livet utan hinder och motgångar. För att bli stark så måste man kämpa, och då behövs det lite prövningar då och då. Detsamma tror jag att det är med kärleken. Men behöver bli påmind om det förflutna då och då, så att man inser vad bra man har det.
Hej då, vi kanske ses någon gång igen...

(Kursiv text av Lars Winnerbäck) 
Over and out!

Om du är snäll och lär mig att älska mig själv så får du mig. Men för att få någon kärlek tillbaks så måste du stanna och vara ärlig.  

Älska mig
Snälla stanna hos mig en stund. Eller för alltid!
Älska mig
Lär mig att tro på kärleken, lär mig lita på känslor.
Älska mig
Få mig att älska såsom jag en gång kunnat.
Älska mig
Stanna hos mig och visa vad du vill.
Älska mig
Var ärlig så att jag kan känna tillit och trygghet.

        
/LJ.201008

Du kommer
Du ger och tar
Du älskar
Du går
Du stänger dörren efter dig 

Du kommer
Du ger och tar
Jag kommer
Du kommer
Du går
Du stänger dörren efter dig

Som en orkan dyker du plötsligt upp, virvlar runt i sovrummet och bryr dig inte om att du förstör och sårar. Sen försvinner du lika fort som du kom. Det enda du lämnar efter dig är ett stort tomrum och ett brustet hjärta. Jag vet inte vilken känsla som är värst, den när du kommer eller den när du går.

Vad är det som gör att du är kvar fast du sagt att du vidare ska gå?
Kan det vara kärlek, kan det vara så,
att du älskar mig ändå?
                                   /LJ 200008

Egentligen så gillar jag inte att skriva ut hela mitt liv på min blogg. Jag vill hellre blotta mina tankar och åsikter än min vardag. Jaa jag är ju inte som andra, det kanske ni märkt ;) Nee jag vill inte att hela världen ska veta vad jag gjort under dagen, vad jag ätit och hur många gånger jag inte varit på gymmet. Jag vill hellre förmedla mitt inre. Ja sån är jag! :)  
                                           
Men likaväl som att löften är till för att brytas så går jag nu mot mitt ord. Gårdagen var nämligen en milstolpe i mitt lilla ibland så obetydliga liv.
Dagen började med en tripp till Filipstad, och där skrev jag under ett anställningsavtal. Nu känns det mer verkligt, jaa det är liksom på riktigt. På torsdag börjar jag ett nytt jobb. Ett lärarjobb!
Sen åkte jag vidare hem till kära mor och gratulerade henne på 64årsdagen. Mamma slog på stort och bjöd mig på kebab, mmmums! Jag beställde kebab med ris, någon som jag förövrigt inte ätit sen den dagen jag flyttade från Stockholm.
Hur-som-helst-så 3 timmar senare satt jag i bilen på väg tillbaka till Karlstad och till ett inbokat möte på banken. Ja nu var det dags för ett viktigt bankligt besök. Jiiisess sicken nervig dag!! Men jag klarade den, vi fixade det. Bankgubben hummade och tyckte att det såg bra ut. Jag kramade handen på mitt Berg, för rädd ja det var jag. 1 ½ tim senare svävade Mr Berg med sin fröken Johansson ut ur bankens portar. Sicken euforisk känsla!!  
                                       
Nu snart händer det!

Over and out!

Imorgon måndag ska jag till grannkommunen och skriva anställningsavtal. Så nu närmar sig första arbetsdagen, med allt vad det innebär. Nya arbetskolleger, nya elever, nya chefer och nya lokaler. Nytt nytt nytt, hua hua!! Usch, jag gillar verkligen inte nya grejer, nee jag är liksom ingen utmanerska. Rutiner är mer min grej, rutiner skapar trygghet. Men det kommer nog att gå bra, bli bra, je je dä årnersej sÄkert. Vad kan gå fel?  Haha, jaa det är mycket som kan gå fel. Jag kan ju bajsa på mig, spy på kollegerna, svimma påvägen dit så att jag kör ihjäl mig. Eller värst av allt, att de inte ska gilla mig. JaA det ska verkligen bli jättekul att börja nytt jobb :)

Men så tänker jag på min gamle barndomsfigur Alfons Åberg, ja han var och är en barnboksfavorit. I en av alla böcker om den lille pojken, så börjar han skolan. Jag kommer tyvärr inte ihåg vad den heter, men jag förmodar att bokens titel är typ: ”Alfons Åberg börjar skolan”. Alfons är så nervös och rädd kvällen innan han ska börja skolan och hans pappa tröstar honom med lovorden att alla barnen är lite pirriga inför skolstarten. Senare på dagen D, så berättar Alfons fröken att hon inte sovit något för att hon varit så nervös, orolig och pirrig inför skolstarten. Och då blir Alfons glad. Jag hoppas ju nu innerligt att verkligheten är som en alfons barnbok, för då vet jag att jag inte är ensam.

Over and out!

...vän, älskare och partner.

Att äga, att känna att något är mitt är väldigt viktigt för mig. Varför vet jag inte. Status? Haha nee det kan det inte bero på med tanke på vilken skrotbil jag kör runt i :) Skrotbil eller ej, så äger jag i alla fall en fungerande bil, en trevlig och vacker hund och snart ett .... !! Jaa det är sant, snart ska jag köpa ett .... !!! (Tillsammans med göbben så klart.) Jag tror redan nu att du kan gissa vad det är, men jag vågar inte skriva ut det än innan allt är helt klart. En dröm är på väg att gå i uppfyllelse, jaa detta är så stort för mig, helt otroligt underbart. Äntligen! Den som väntar på något gott, får det tillslut. :)

Men rädslan ja den finns tyvärr fortfarande med mig, den släpper tydligen aldrig taget. Ååh vad jag önska att jag inte vore så förbannat rädd för allt. Men med staplande skakiga ben lutar jag mig mot mitt Berg, ja mot min klippa och tillsammans fixar vi detta. Jag tror på detta, jag tror på oss, men rädd ja det är jag. Jag är livrädd och superlycklig!

Over and out!

Kärleken är underbar de dagar allt är bra!

Alla gör vi fel, alla gör vi misstag, det är det som gör oss till människor. Jag är mänsklig och eftersom jag är både ärlig och mänsklig ska jag nu bekänna något för er. Under en viss tid har jag uppmärksammat att människor i min omgivning skriver ut på facebook, msn och bloggar att de ska på semester. Jaa det skrivs både när, var och hur de ska resa. Och de flesta är väldigt noga med att skriva ut när de kommer hem igen. Jag har tänkt mycket på det och dragit slutsatsen att de lika gärna kan skriva: Snälla inbrottstjuvar gör inbrott hos mig mellan tisdag kl. 09.00 och söndag 20.00.  Jag menar, det borde ju vara värsta lätta grejen att vara tjuv idag. I detta it-samhälle där folk skriver härsan och tvärsan om sina nyinköpta dyra prylar.  Vissa av oss lägger ju till-och-med upp bilder på fina saker som finns i våra hem. Värsta perfekta listan för tjuven, så slipper han dessutom gå runt i husen och leta upp grejjerna. Hursomhelst så gick dagarna och det var dags för en tvådagars tripp men älsklingen. Och vad skriver då världens bästa och klokaste Lena på facebook. – Myser och dricker drinkar med Mr Berg på ett hotellrum (minisvit) på okänd ort ;)

Ja jag är mänsklig.

Over and out!

Jag kan se det i ditt ansikte och i din vilsna blick
Dina ögon är nån annanstans idag
Och du drömmer dig tillbaka till ett okänt ögonblick
Och i det ögonblicket, där finns inte jag

Jag vill inte att du säger hennes namn
För då gör du bara allting mera verkligt
Än så länge känns det bara som ett litet korn av damm
Jag vill inte att du säger hennes namn 

Och du säger mig att ingenting egentligen har hänt
Att det inte är så enkelt att förstå
Men jag hör det mellan raderna
Att du just har betjänt alla känslor för den du tänker på 

Men jag vill inte att du säger hennes namn
För jag vet du skulle säga det så vackert
För dina läppar skulle skälva när det ljudet smektes fram
Jag vill inte att du säger hennes namn

Du får inte, får inte, får inte, får inte gå!

Jag vill inte att du säger hennes namn
För jag orkar inte höra vad hon heter
Och jag hoppas att det bara är ett litet korn av damm

Jag vill inte att du säger hennes namn
Jag vill ha allting som vanligt
Om jag blundar lite grann
Aldrig vill jag höra hennes namn 

/Mia Skäringer

Bättre att vara 100% förälder till ett barn än 30% till två. Och vem är du som kritiserar vissa människors familjeval?
Vissa saker i samhället är tydligen helt ok att kommentera. Exempelvis så är det tydligen ok att kommentera gravida kvinnor med frasen, - Ååh vad tjock du ha blivit! Vissa gravida blir faktiskt tjocka, jaa överviktiga och det kanske inte är så roligt att höra. En annan märklig kommentar är: - och när ska ni ha barn då?  Som om jag skulle vilja berätta mina framtidsplaner för allmänheten, ni får väl vänta och se för faan. Men det allra märkligaste är ändå detta ständiga tuggande om endabarn. Jaa det är tydligen väldigt synd om just endabarn. Så synd om dem, att människor skaffar fler barn endast av den anledningen att de vill ha syskon till sitt barn. Och inte nog med det, de förväntar sig att alla andra ska tänka lika korkat som de. Dessutom så tror de sig ha friheten att påpeka och kommentera andra som inte skaffar barn för skaffandes skull.

                                                         
Jaa det finns faktiskt några få människor i denna värld, som har så pass självinsikt att de inte tar sig vatten över huvudet och skaffar fler barn än vad de kan ta hand om. Två av dem är min syster och hennes gubbe, de har valt av olika anledningar att inte skaffa fler än ett barn. Följande kommentarer får de stå ut med från föräldrar/kompisar/släktingar/grannar/arbetskollegor, jaa allmänheten: - Men ni ska väl skaffa fler barn? - Ni måste ju tänka på Maja! - Så Maja ska vara ensam då? - Stackars Maja som inte får några syskon! - Men vaddå, ska ni verkligen inte ha flera barn?! - Maja måste ju få syskon!

Men värst av allt är de kommentarerna Maja får. Jaa det finns otroligt nog vuxna människor som uttalar sig direkt till Maja, som om det vore hennes fel. Ja jag blir så arg, för jag har nämligen fått höra under min uppväxt att jag är bortskämd. Men det kan väl inte jag hjälpa. Så snälla ni därute. Tala inte om för barnen, jaa skamma dem inte för något de inte kan rå för. Barnen ska inte behöva stå tillsvars för föräldrarnas val!

Slutligen. Varför säger man, ensambarn om endabarn. Är alla endabarn ensamma? Kan man inte känna sig ensam om man har syskon? Jag tror inte alls att alla endabarn är ensamma. Jag vet endabarn som har jättemånga vänner och som inte alls känner behov av syskon. Jag känner också till människor som inte umgås med sina syskon och vissa som till och med är osams med sina. Men visst finns det människor där ute som är ensamma, oavsett syskon eller inte.

Over and out!

Jajjemän, semestern är slut och jag är tillbaka i bloggandet. Shitt va gött det varit att haft göbben hemma i 2 veckor. Men attans så gött det är att få tillbaka mina och Tildas dagliga rutiner. Vanemänniska som jag är :)
                     
Det övre maskineriet jobbar för fullt, så nu ska det bli gött att få tömma ur sig allt i text. För det har varit 2 väldigt händelserika veckor, oj oj oj! Först så händer ingenting, sen ingenting, sen ingenting, sen ALLT! Jaa jag har ju det senaste året varit lite uttråkad. Men tji fick jag, för nu händer allt.  :)         
Ja så kan det va, ja så kan det bli, livet!

Over and out!