Blott en dag, ett ögonblick i sänder...
För ett år sedan började resan, mitt livs resa med kärleken. Det finns två människor som jag vill tacka oerhört extra mycket, men tyvärr så finns de inte längre med oss här på jorden. De klev av stigen och gav oss plats. Det var som att de ville att vi skulle ta över. De gav oss ett livsprojekt och skänkte oss ett liv. Nu är det vår tur att leva, blomstra och utvecklas. Deras tid är förgången, de vek av för vår skull. Men ack sicket stort tomrum de lämnade efter sig, det är fortfarande en stor sorg och många tårar. Ett år av saknad, ett år av tomhet, ett år av renovering och kärlek har nu förgått. Och jag vill tacka dessa två fina och snälla själar med hela mitt hjärta. Jag vet att de lyssnar, jag vet att de finns hos oss och jag önskar att de förstår. Det är nu med tårarna rinnades ner från mina kinder som jag skriver följande, att jag önskar ni vore här och kunde glädjas med oss. Jag vet att det är min väns största önskan, att ni fick se och vara med honom i denna lycka. Ni fattas honom oerhört. Men mitt förnuft säger att utan denna tragiska och sorgliga början så hade vi inte varit här.
Er bortgång var en början på vårt liv. Tack!