”Nehe jasså har du inte, men varför då? Alla andra har ju facebook!”
”Klart att du måste skaffa facebook.”
”Haha, läste du vad Johan hade gjort förra helgen? Nehe, ja just de, du har ju inte facebook.”
”Jo men så måste det ju vara, för det läste jag på facebook.”
”Det blev en Wilma, jättesöt! Nej jag har inte träffat dem. Jag såg bild på facebook.”

Känner ni igen fraserna? Jaa sicken facebookvärld vi lever i. Både på gott och på ont. Jag har facebook så jag lättare kan följa mina bekantas liv, man håller kontakten med människor som man annars skulle ha tappa. Otroligt kul att läsa när någon gift sig, köpt hus, fått barn osv. Men alla vill inte blotta sig på en offentlig webbsida, de är inte intresserade och har inte tid med något facebookande. Men framför allt så tror jag att det nu handlar mycket om stönighet och en stark våga-vägra-facebook-anda. Jag tycker inte att facebook är dret, tvärtom. Men jag accepterar även de som har valt ett liv utanför. Men utanför, ja det blir det. För så som samhället ser ut nu så, skickas festinbjudningar via facebook, adress och telefon ändringar görs, bilder från fester visas och grattishälsningar skickas. Så svaret på frågan, varför jag har facebook är enkel. För att jag hänger med i utvecklingen och min motfråga blir; varför har du mail? Jaa min mail är lika viktig faktiskt, för mig alltså.

Facebook, fejjan, fejsbok, ansiktsboken, fb, jaa kärt barn har många namn.

Så vart vill jag komma med detta facebooktöl då? Jo att jag innehar en facebook och att jag gillar det är det nu inge tvivel om. Men jag själv väljer vad jag vill att mina medmänniskor ska veta om mig. Vissa hade invändningar om att jag väntade så länge med att ”komma ut” med min graviditet. Medans för mig var det en självklarhet att först berätta för mina närmsta vänner innan jag blottade nyheten för resterande världen. Jag tycker inte att alla behöver veta exakt allt om mig, vilken tid jag går upp på morgonen, vad jag äter till lunch etc. Jaa nu skrattar säkert många och hånflinar, och ni tycker att jag är dubbelmoralisk, eftersom jag har en blogg. Men min blogg är inte en kartläggning över mitt liv, för jag skriver inte dagbok. Hursom, så tycker jag att det är helt bedrövligt när människor lever mer i facebookvärlden än här och nu. När de ändrar relationsstatusar hit och dit på facebook ist för att ta hand om relationen irl (in real life) i riktiga livet, alltså. Är det de första ni tänker på när ni brutit upp en relation, när ska jag ändra status på fb? Då mina vänner var det inte riktig kärlek. Varför vill man stå som singel på fejjan? Detta med facebook i telefonen är ju jättebra, om man sitter på bussen, tåget eller om man sitter ensam och väntar på något. Men det är faan inte ok att sitta på fester och göra statusuppdateringar. Gå då hem och du har så tråkigt! Det är inte heller ok att samtidigt som man sitter och fikar med en kompis, sitta och fejsbocka. Otroligt osocialt!

Facebook hjälper ensamma människor att känna sig behövda, de känner sig älskade när någon gillat vad de skrivit och de höjs till skyarna när någon kommenterat deras status. Men vad händer den dagen då det blir tyst, när ingen skriver något? Om ingen ens ser mig på fb, finns jag då?

Over and out!