... och en bekännelse på samma gång. Det är nämligen så att få människor kan få mig på så dåligt humör så som blyga och osäkra människor! Herreguud, släpp loss!!!

Men jag får även dåligt samvete över mina irriterande känslor och ställer mig frågan vad dessa har varit med om för barndom. Ja, vad är det som tystat dem? Men jag får ändå liksom inte ihop det. Hur kommer det sig att de som är blyga och inte vill sticka ut, utmärker sig så att alla ser dem? Detta har jag inget svar på, än. Så till alla er osäkra, blyga människor, SLUTA uppträda konstigt! Om ni inte vill synas, märkas i en folksamling, börja då fungera normalt. Håll inte händerna för ansiktet vid korttagning, sitt inte helt tyst i ett hörn, göm er inte bakom håret, ställ er inte utanför samlingen. Ni lever alltså syns ni, och så länge ni agerar annorlunda så blir ni aldrig en i mängden. Jag begär inte att ni ska ställa er upp på en scen och underhålla. Alla är vi olika. Men jag lider verkligen med er, eftersom ni använder så fel taktik. Det syns så tydligt att ni gör allt för att inte synas, men ni märks, för ni sticker ut mest av alla. Sanningen svider, sorry!

Over and out!