Så var det stopp igen. Förbannade skit. Nej inte i avloppet! I mitt huvud är det stopp och det gör så ont i hela kroppen. Jag måste verkligen tömma systemet. Varenda led har knutit ihop sig, käkarna värker och all dålig energi har fastnat kvar i kroppen. Portalerna har stängt sig och vägrar att samarbeta så att energiflödet strömmar genom kroppen. Jag vill ha in ljus och värme, med energiportalerna är stängda och i min kropp rör sig svart gyttja sakta sakta fram genom mina leder.
Jag har skrivit upp flera rubriker, alltså saker som jag vill skriva om, men nee inget känns meningsfullt just nu. För vem bryr sig om vad jag skriver? Känner mig tom inombords, tom men ändå fylld av skit som måste ut. Kanske i ord, kanske i tårar. Förr så gjorde jag illa mig själv när jag mådde så här, det var det enda sättet som jag kände till då, ja och det var det effektivaste. Så fort jag såg en bloddroppe så släppte all smärta och ett lugn strömmade igenom kroppen. Jaa det var en enorm härlig känsla av välbehag. Tills ångesten kom, jorå ångsten och skammen kom snabbt därefter. Men någonstans så kände jag att det ändå var värt det, i och med att ångsten var lättare att hantera än alla förträngda känslor. Nu vet jag att det var fel och att det är mycket bättre att försöka sätta ord på de känslor som vill ut, samt att släppa taget. Släpp kontrollen och låt känslorna få komma ut, töm.
Suck, men så kommer dessa dagar då gyttjan gör sig påmind och jag känner mig så fruktansvärd liten, oduglig, oälskad och fullkomligt värdelös. Skammen för vem jag är gör sig påmind. Jag ifrågasätter min existens. Är jag den som de säger att jag är? Eller är det endast deras uppfattning? Men om jag inte är den som de ser, vem är jag då?  
Skam är det värsta känslan som man kan bära och att bära skam som barn är ännu värre. Att skamma ett barn för att denne är bortskämd är otroligt korkat och dumt. För hur ska barnet kunna styra över hur det blir behandlat av vuxna, hur ska barnet kunna veta vad som är rätt och fel.  Det är aldrig ett barns fel att det är bortskämt, så varför ens yttra ordet i barnets närhet? Att få höra som barn att man är jobbig, gnällig att man söker konstant uppmärksamhet, gör också att man känner skam. Klart att barnet skäms, för vem vill vara jobbig? Att som vuxen tala om för barnet hur denne är, är otroligt dumt. Detta skapar nämligen en skev självbild hos barnet, då den tror att den har alla de dåliga egenskaper som just denna vuxna personen gång på gång påstått. Det är inte bara dumt av föräldern, det är även otroligt korkat. Eftersom barnet är ett resultat av den vuxnes uppfostran.
Varför ska man bli påmind om de negativa sidor man hade som barn?

Nej där får det räcka, nu har jag snöat in på mitt förflutna tillräckligt! Ni som vill veta mer om skam och dess konsekvenser, kan läsa boken ”skamfilad”. Jo men förresten tipsade inte jag en gång om denna boken. Jajjamen, här är en genväg http://livetsomlena.blogg.se/2010/june/boktips.html  

Så där ja, nu känner jag mig genast mycket bättre! Blockeringarna är borta, nja de flesta i alla fall. Jag förstår nu varför jag mådde som jag gjorde, det kan jag läsa mellan raderna i min text. kanske känner ni igen er i något, kanske inte. Men vad gör det. Jag hjälpte mig själv och kanske någon annan, det räcker för mig!

Over and out och du.... tack för att du lyssnade!