Fy faan vad jag mår dåligt. Idag är det en riktigt jobbig dag. Jag börjar bli lite bättre från förkyldningen. Jo visst är det bra och skönt att det äntligen vänder, men jag hatar att vara i mellanland. Jag är inte riktigt sjuk men ändå långt ifrån frisk och då blir jag ju bara mer rastlös och ångestfylld. Jaa ångesten mår som bäst när jag mår så här, jag är inte stark nog att slå tillbaka liksom. Jag drog isär gardinerna i sovrummet förut, men stängde de snabbt när jag fick se att det var sol. Jävla soljävel! Måste det vara fint väder nu, just de dagarna jag är sjuk. Ååå livet är så orättvist! Nästa förödande handling jag gjorde denna morgon var att gå in på det sociala nätverket, facebook. Å där kryllar ju det av lyckliga, spralliga, nykära, solbrända och vårkänslosprudlande människor, bläää!! Fy faan. i dag är det en svart dag i livet som Lena.

Men jag har ett val, man har alltid ett val. Tänk på det mina vänner. Så nu är frågan… ska jag krypa ner under täcket och låta ångesten få ta överta mig totalt idag eller ska jag gå ut i skogen och krama ett träd?  Japp ni läste rätt! :) Jag är en trädkramare. Jag har i och för sig bara gjort det en gång tidigare, så det kanske är lite tidigt att ta åt sig titeln. Humm, undrar hur många ggr man behöver krama ett träd för just kunna titulera sig som, trädkramare.  Undrar åxå om det måste vara samma träd eller om det är ett visst antal träd under en viss tid. Jaa detta måste undersökas. Dagens fråga: Vad krävs för att få åtaga sig titeln som trädkramare?

Haha, nu kom jag och tänka på sist jag va ute i skogen och just kramade ett träd, ja alltså första gången jag gjorde detta något annorlunda handling, något som i folkmun kanske skulle kallas sinnessjukt. Men jag står för att jag är lite toookig ibland. Någon måste ju vara det åxå, tänk om alla vore lika. Fy bövelen va tråkigt allt skulle vara. Jo var va jag… JO sist när jag kramade ett träd, då när jag hade kramat färdigt och var på väg ut ur skogen igen, så ringde jag min syster för att berätta vad jag precis upplevt. (Det gör jag alltid när jag varit med om något häpnadsväckande. Systeryster is number 1) Den första kommentaren jag fick av henne va: ”- Jag hoppas verkligen att du gick djupt in i skogen så att ingen såg dig.” Jorå jag kan lugna alla nära och kära, att jag inte skämmer ut mig så pass mycket att jag ställer mig precis bredvid en stig. Herreguuud, nog för att jag är toookig men jag är väl inte helt tappad heller! Haha!

Tänk denna dag som började som skit för 20min, faktiskt känns lite lättare att leva nu. Tack för att ni lyssna! :)