Det är tid att uppmärksamma denna fruktansvärda sjukdom. Det är svårt att skriva och orden liksom snubblar fram, men jag försöker för att jag måste. Ja jag känner att jag måste få ur mig alla hemska, onda, sorgsna tankar. Det gör ont och tårarna rinner sakta ner för mina kinder. Jag känner, ja jag känner så mycket. Önskar att jag ibland kunde stänga av. Men det går inte. Så här sitter jag nu med rödgråtna ögon och med darrande händer är det dags att berätta min historia. Min rädsla för denna hemska sjukdom.

När jag föddes hade båda mina morföräldrar redan lämnat jordelivet, de hade dött av cancer. När jag var 6år insjuknade min bror i lymfkörtelcancer. Samma månad som jag fyllde 10år dog farfar, cancer. Familjens hund, Trixie dog 2005 pga cancertumörer. 3år senare fick min moster diagnosen bröstcancer. För ett år sedan dog en annan moster, blodcancer (leukemi). Ja som ni förstår så går det göra ”min” cancerlisten lång. Men jag nöjer mig här. Så vad vill jag ha sagt med detta? Söker jag empati? Vill jag ha uppmärksamhet och ömhet? Nej absolut inte. Jag vill bara tömma mina tankar. Få ut allt som har med cancer att göra.

Just nu idag ligger en människa på dödsbädden, insjuknad i cancer. Hon är lite som en kändis i byn, så det finns många som känner sorg med hennes familj. Hon kommer inom kort att lämna sin man och två söner, för ett annat liv utan smärta och sjukdom. Fruktansvärt men oundvikligt. Det smärtar så fort jag tänker på familjesituationen. Jag blir ledsen när jag tänker på det tomrum som hon lämnar efter sig. Minnen dras upp som en film framför mig och jag känner skam. Skam för att jag aldrig förstod vad som hände runt omkring mig, förens det var försent. Men jag försöker att ta mig samman och tänker, att det är dessa tragiska händelser som får mig att uppskatta det jag har just nu. Tillbaka till nuet Lena! Just nu är samtliga familjemedlemmar i min och sambons familjer friska. Underbart.

Jag vet att jag inte är ensam, människor runt omkring mig är livrädda för sjukdomen. Självklart kan man vara rädd, det är väl aldrig roligt att vara sjuk. Speciellt inte med en sjukdom som man kan dö av. Men alla dör inte av cancer. Glöm inte det kära medmänniskor. Min bror och min ena moster klarade sig, de kämpade och lever idag. Hur vi dör kan vi inte styra över, det enda som är helt säkert det är att vi en dag kommer att göra det, dö alltså. Så varför gå runt och vara rädd för framtiden, lev istället.
Lev min vän livet meddans du kan!

Over and out.