Tänk att det aldrig kan få vara helt bra. Jag ska verkligen inte klaga på mitt liv, jag som är så jävla superlycklig!! Men det går fort i hockey och det svänger fort i speedway. Det jag vill komma fram till är att jag just nu idag känner mig så jävla ensam och låååångt ifrån lycklig! Det var verkligen INTE så här jag hade tänkt ut mitt liv. Jag vill inte bo och sköta om ett hus ensam, speciellt inte ett hus på landet. Jaa jag vet att jag säkert kommer att vänja mig och att det BARA handlar om 4 dagar och 3 nätter i veckan, men jag vill inte. Jag vill inte vänja mig att leva själv på vardagarna och endas vara med han jag älskar på helgerna. När jag begav mig på denna flytta-till-hus-på-landet-resan var jag fullt medveten om att det skulle bli en utmaning. Utmaning fine! Men detta var jag inte beredd på.

Ja jag ska försöka att vara stark för hans skull. Han ska inte behöva må dåligt pga mig. Jag håller tillbaka tårarna så gott jag kan. I måndags morse sov jag räv, så att inte farvälet skulle bli så plågsamt. Inombords skriker jag: - snälla åk inte! Och jag vet, att han vet, hur jag känner. Men vi båda fejkar att allt är ok. men det är långt ifrån ok. Jag vill inte leva här i huset utan honom. Jag känner mig så jävla övergiven, allt blir så svajigt när han åker. Ångest! Ensamhetsångest, ångest för att jag måste be om hjälp, ångest för att jag lägger över mitt liv på andra. Jag hatar att inte kunna klara mig själv. Ångest för att allt känns så fel. Ångest för mörkret, ångest för att sova, ångest för att vara vaken, etc. Ååh jag vill ju egentligen verkligen inte klaga, jag lever min och hans dröm, men tyvärr just nu utan honom. Han min stora kärlek har bytts ut mot ett stort moln av ÅNGEST!!

Over and out.