”Döden, döden, döden…” så inledde Astrid Lindgren sina telefonsamtal med systern på gamla dar. På så sätt, var det ämnet avklarat.

Jag var på begravning igår. En fin begravning med en fin kista till en mycket fin människa. Ja allt var så fint. Människor som grät, prästen som höll en bra predikan, och kyrkan som ligger på en sagolikplats. Ja allt var så fantastiskt vacker, å vet ni? Till och med vädret var fint.
Prästen pratade om va viktigt det är att ha någon som hjälper en igenom exempelvis sorg, att man har någon att prata med. Han informerade oss i församlingen om vad som händer när man sörjer och vilket av jaget som är ledset och varför. Prästen beskrev det som att barnjaget är ledset för att det inte riktigt är medvetet om vad som händer, barnjaget gråter för att den inte kommer att få se den anhörige något mer och för att den inte vet vad det innebär. Vuxenjaget gråter för att döden är jobbig, vuxenjaget vet att hon/han kommer att sakna den avlidne. Vuxenjaget gråter även av rädsla för döden, att den även kommer att drabba oss en dag. Otroligt spännande att prästen använde sig av psykologiska termer.

Kyrkan är en otroligt vacker och beundransvärd plats. Jag passade på att titta på alla de detaljer och krusiduller som finns. Dopfunten, där alldeles bredvid kistan stod dopfunten. Livet. Kyrkan är verkligen en samlingsplats för de största händelserna i livet. Dopet, konfirmationen, giftermålet och begravning. Vackert!

Jag tycker inte att man ska se en begravning som något jobbigt, svart och dystert. En begravning är för mig, vackert, vitt och känslosamt. Det är vackert med människor som visar känslor och det är meningen att begravningar ska vara ett sista farväl. Men egentligen så är den avlidne redan död för längesedan. Men i själva verket så har man ju sagt det sista adjö för längesedan.  Givetvis förstår jag att är jobbigt att se sina nära och kära ledsna, det tycker jag med. Men för mig så är det naturligt att gråta och speciellt på en begravning.

Det jobbigaste på begravningar det är att se de sammanbitna, stoneface, de som biter ihop så att käkbenen står ut genom kinderna, de som sväljer gång på gång och önska att de vore på en annan plats. Jag tänker på de (framförallt) män som är uppfostrade till att bita ihop och att inte visa känslor. Fy faan vad jobbigt det är att se dessa människorna. Jag lider med dem och jag hoppas innerligt att min generations män inte blir likadana.

Ta hand om varandra, visa känslor, griiina ut ordenligt i varandras famnar, bli tröstade, ge tröst. Va tillsammans! Vi vet faktiskt inte när vår sista dag är kommen. Å tur är väl det.  

Over and out