Jaha då var fästingperioden här :( fy fabian sicka äckliga små djur det är. Å farliga är de åxå, de vidriga små äcklen! Men för att angripa sin störste fiende så behöver man vara påläst. Till dig/er som inte orkar läsa infon kan jag säga, gört ändå! Men om du nu ändå vägrar så råder jag dig verkligen till att köpa en bra fästingborttagare.

Fästingar är samlingsnamnet för en grupp små vinglösa spindeldjur. Fästingar är parasiter som lever på att suga blod från däggdjur, fåglar och ibland även reptiler och groddjur. De två stora fästingfamiljerna utgörs av hårda fästingar (Ixodidae) och mjuka fästingar (Argasidae). Den tredje fästingfamljen (Nuttalliellidae) förekommer bland annat i Afrika.

De hårda fästingarnas ganska platta kropp är täckt med en kitinplåt på ryggsidans främre del. Vid kitinplåtens främre kant sticker den starkt utvecklade snabeln fram och ser ut som ett huvud. Den bakre delen av kroppen är i högsta grad tänjbar, trots att den är täckt av en läderartad hud. En fästing som i fastande tillstånd har en kroppslängd av drygt 2 millimeter kan efter att ha sugit sig full av blod svälla ut till storleken av en liten böna. Det är med dem som det svenska ordet fästing vanligen associeras. Arten Ixodes ricinus är vanlig i Sverige. Den angriper framför allt hundar, men också de flesta andra däggdjur och även fåglar. Från att ha varit endast 2–3 mm lång sväller den ut till en längd av cirka 10 millimeter på 9 dygn. Kroppen är då så elastisk att den studsar som en gummiboll. Till färgen är den vit, blåaktig eller brun, bortsett från den mörkbruna, glänsande kitinplåten på ryggens främre del.

De mjuka fästingarna (Argasidae) är på ovansidan täckta av en oval skiva som är uppböjd i kanten. Dessa arter är 4 - 6 mm långa. De mjuka fästingarna suger blod under minuter eller timmar, till skillnad från de hårda som borrar sig fast och suger blod under flera dagars tid.
De unga djuren håller till på gräs och buskar, gärna längst ut i toppen av ett långt grässtrå. Därifrån hakar de sig fast vid varmblodiga djur, även människor, som går förbi. När de lyckats hamna på ett lämpligt offer, söker de sig till ett skyddat skrymsle på kroppen, med tunn hud. Fästingars mundelar (snabel) har kraftiga hakar som gör att de kan borra sig in i huden och sedan hålla sig kvar medan de suger blod. Ett svagt bedövande gift sprutas också in. I de flesta fall känner värddjuret inte någon smärta. Den stannar i denna ställning en tid medan den suger sig full med blod. Vanligen upptäcker man den först när den svällt upp till en iögonfallande storlek. Efter flera dagar är fästingen fylld av blod motsvarande många gånger sin ursprungliga kroppsvikt. Den släpper då taget och lämnar sin värd (offer).

Alla fästingar behöver tre olika värdar (offer) för att fullfölja sin livscykel. Fästingarna genomgår ett sexbent larvstadium, men får med tiden 8 ben som har häftskivor. Larven livnär sig på små reptiler, fåglar och mindre däggdjur. Det är de vuxna fästingarna som parasiterar på större däggdjur.

Fästingar bör avlägsnas direkt när de påträffas på huden. Den ska dras rakt ut, med en pincett eller fästingborttagare så nära huden som möjligt. Fästingborttagare finns att köpa på apotek och underlättar borttagning. Om man försöker rycka bort en fästing med våld kan den med hullingar försedda snabeln bli kvar i såret och kan där vålla inflammation. Smör, olja eller nagellack bör inte användas, för då kan fästingen smitta ner värden(offret), innan den släpper. Om en del av fästingen blir kvar, kan det bli en lokal liten svullnad, liknande en böld eller finne.

Fästingar kan överföra ett flertal sjukdomar till människan. De vanligaste i Sverige är borrelios och TBE. Många djurarter har sina egna fästingburna sjukdomar, till exempel ehrlichios, vilket är ett problem vid boskapshållning.

Borreliainfektioner brukar inledningsvis typiskt yppa sig som en ringformig, växande rodnad kring bettstället. Om man efter 2–30 dagar efter fästingbettet ser en sådan rodnad, vilken växer till en handflatas storlek, så skall man omedelbart uppsöka läkare. Denna rodnad visar sig bara hos 50–75 % av dem som blivit smittade med borrelia. Alla får dock influensaliknande symptom (sommarinfluensa). Utan behandling kan allvarliga, kroniska besvär som svår klåda, trötthet, aptitlöshet, njurpåverkan, svullnad, huvudvärk, nackstelhet och ledbesvär uppträda.

TBE, (även kallad fästingburen encefalit) är en fästingburen virussjukdom som orsakar hjärninflammation. TBE-smittade fästingar finns i Sverige främst kring Mälaren och i kustområdet från Roslagen till Kalmartrakten, i Finland främst på Åland och i Åbolands skärgård. I södra Dalarna har ett par personer smittats, vilket tyder på att sjukdomen nu etablerats även där, samt att fall även påträffats vid Bohuskusten. Även så långt norrut som i Västerbotten har man konstaterat ett fall. Det finns vaccin mot TBE. Inkubationstiden för sjukdomen är 1-2 veckor efter smittotillfället. De som drabbas får hjärninflammation som resulterar i svår huvudvärk och feber, ibland kramper och till och med förlamning. Hos de flesta läker sjukdomen ut av sig själv men cirka 30 % får kvarvarande symptom eller permanenta besvär i form av minnesförluster, allvarlig trötthet och i några få fall bestående förlamning. Enstaka dödsfall har även förekommit. Behandlingen inriktar sig mot enskilda symptom eftersom det inte finns någon kur mot viruset. Barn som smittas får lindrigare symptom än vuxna.
Enligt smittskyddsinstitutet anmäldes 224 TBE-fall i Sverige under 2008. Se karta.

Erlichia är en bakterie orsaka sjukdomen ehrlichios, i Sverige även kallad fästingfeber. Den ger influensaliknande symptom med feber och kraftlöshet. Smittan är fästingburen och förekommer främst hos hundar, hästar och katter, men kan även drabba människor. Erlichiabakterien försvagar värdens(offrets)  immunförsvar genom att angripa vissa "nyckelceller" i infektionsförsvaret. Förebyggande medel finns för husdjur. Primärt är att undvika kontakt med och att snabbt avlägsna fästingar. Vid typiska symptom rekommenderas tidigt veterinär- respektive läkarbesök. Detta för att snarast möjligt få en kvalificerad bedömning av besvären och för att komma igång med eventuell behandling. Ehrlichios kan i och för sig självläka även utan behandling, men risken för ogynnsamt förlopp och kronisering hos husdjur är betydande. Behandlingen består av antibiotika, i första hand penicillin. För närvarande finns inget vaccin mot sjukdomen på marknaden. (www.wikipedia.se)

Over and out.